Hos SSBD

Den här texten publiceras också som ett gästinlägg på mediebloggen Same same but different, som på rätt kort tid blivit en favorit för många av oss som arbetar i ett slags gränsland mellan nya och gamla distributionssätt för medier.

***

Segertåget

Tänk er ett pressmeddelande från tidningen Göteborgs-Posten daterat 2015:

Tidningen Göteborgs-Posten har glädjen att meddela att den tryckta upplagan nu pressats ner till under 70 000 exemplar – samtidigt som senaste Orvesto konsument visar nya rekord i GP:s räckviddssiffror, alla kanaler sammanräknade.
”Vi vill sluta trycka helt så fort som möjligt. Med de nya modeller vi har för både intäkter och publicistik finns det snart ingen anledning att betala för en dyr och miljöovänlig distributionsapparat”, säger Stampenkoncernens huvudägare Peter Hjörne i en kommentar.
De 70 000 prenumeranter som fortfarande får tidningen hemburen betalar numera strax under 8 000 kronor om året, inklusive moms, för denna service. Ändå genererar de inga nettointäkter för GP.
”Men vi ser att det finns en äldre kärna, ett slags läsarbas som har levt med GP genom många år, och som fortfarande värdesätter det här sättet att läsa tidningen så högt att vi inte tycker att vi kan ta det ifrån dem”, säger Peter Hjörne.
Om den nuvarande minskningshastigheten kan hållas räknar Stampen med att trycka sin sista papperstidning år 2025.
”Det känns enormt roligt att det här målet äntligen finns i sikte. Jag hade inte trott att jag skulle få vara med om det under min livstid”, säger Peter Hjörne.

***

Nej. Så låter det inte. I stället skrivs, flera gånger om året, den stora klagosången om papperstidningens död. Och den skrivs med sådan energi och fantasirikedom att den är på väg att bli en betydande del av vår kulturskatt.

Så kan vi inte ha det.

Inte när alla möjligheter till motsatsen finns.

Dagspressen, eller rättare sagt alla etablerade medier som huvudsakligen haft andra distributionssätt än internet, lider av ett enormt dåligt självförtroende i den här världshistoriska omställningen.

Jag har bara en fråga:

Varför det?

Om man har massor av kunskaper om vad folk vill läsa, höra och se, och när de vill göra det, och hur mycket de vill betala för det – då ligger man steget före alla andra, inte steget efter.

”Internet är en underbar plats, och vi leder där.” Bevingade ord? Inte riktigt, även om de borde vara det. Läs om dess ursprung och sammanhang här.

I korthet: Arthur Sulzberger, publisher på The New York Times, konstaterade för några år sedan sorglöst att han inte visste om Times alls skulle tryckas om fem år. Och vem bryr sig? Webben finns ju!

Sulzberger kan förstås bara ha talat sitt hjärtas mening. Men för den som är lite mer cyniskt lagd är det nog inte omöjligt att tolka Sulzbergers citat som en mycket medveten och inomredaktionell politisk handling. Sulzberger har fattat det svenska tidningsledare ännu inte har fattat:

Det är ingen nekrolog vi jobbar med här. Det är storyn om ett segertåg. Ut och berätta.