I dag håller jag tummarna för att en för mig helt okänd och oläst författare får Nobelpriset. Det är alltid en glädje att orientera sig om ett helt nytt författarskap.
Genom åren har jag jobbat en del med att bevaka Nobelpriset. Jag kastade mig iväg till Berlin och satt längst fram på golvet när Hertha Müller höll improviserad presskonferens, och jag var i London och misslyckades med att hitta Harold Pinter, men kom hem med ett par andra reportage i stället. 2007 fick jag tag på Doris Lessing på telefon, som sa, liksom lite irriterat och på så väldigt brittisk engelska till någon annan i rummet: ”IT’S A SWEDISH JÖÖÖÖRNALIST”. Det var dock det enda citat jag fick, för sedan la hon på.
Vid frukosten tittade vi på den historiska listan och diskuterade. Vår äldsta funderade på vilka på listan mellan 1901 och 2022 som är värda lästiden. Jag inledde en gång ett projekt att läsa mig bakåt bland pristagarna, och vill minnas att jag stannade på sjuttiotalet någon gång, i enorm tristess över någon i dag bortglömd vinnare. Jag skulle inte rekommendera någon att ge sig på ett sådant projekt, med tanke på hur mycket bra böcker det finns här i världen – men det finns trots allt några Nobelpristagare som jag verkligen genuint kan rekommendera, insåg jag när vi tittade. Jag nämner bara några här, listan kan faktiskt göras rätt mycket längre.
• José Saramago är storslagen och tillgänglig på samma gång. ”Blindheten” är ett mästerverk, byggd på en strålande idé dessutom.
• Elias Canetti skrev egentligen bara en roman, ”Förbländningen”. Jag tänker ofta på den.
• Ernest Hemingway blev stilbildande för generationer, och man ska absolut börja med ”Den gamle och havet”.
• Pär Lagerkvist, en av min extremt belästa mammas favoritförfattare, känns lite bortglömd. ”Bödeln” och ”Dvärgen” är klassiker, och hans klara rena effektiva stil var modern både då och nu.
• Tomas Tranströmer är lite provocerande helig i svensk litteraturhistoria. Skrev han verkligen aldrig en dålig rad, kan man tänka när man läser underdåniga texter om honom. Men sedan läser man honom. Man kan egentligen börja var som helst, jag är förtjust i ”Preludier II”, men som sagt: var som helst.
• Joseph Brodsky kräver koncentration. ”Att behaga en skugga” är makalös läsning.
• Imre Kertész, till sist – hans makalösa författarskap är ett av de mest självklara på listan. Självbiografin ”Dossier K” tycker jag om, det var den som Svante Weyler grundade Weyler förlag med, och jag träffade Kertész i Stockholm för en intervju. Svante – som jag lärde känna på detta vis – fick tolka från tyska. Mot slutet av intervjun sa jag att jag hemskt gärna ville ha min bok signerad, det ber man aldrig om annars som reporter, men detta var ändå Kertész. Svante översatte min önskan, Kertész skrattade vänligt och dedicerade: ”Till Andreas, i samband med det stora undantaget.”
