Att ta en prenumeration på Financial Times är något av det bästa jag har gjort för min journalistiska fortbildning. Snabbt hittar jag favoritskribenter, framför allt i den fantastiska helgtidningen. Peter Aspden skriver i senaste numret om pyramider i sin fasta kulturkrönika – och detta är en man som inte tvekar att ge sig i kast med hitlistemusik veckan före det och litteratur veckan efter. Och han klarar det.
I den gångna helgens nummer finns också en svindlande genomgång av sambanden mellan tysk politik och tysk fotboll av Simon Kuper, ibland anlitad av svenska Offside.
Förklaringen till varför FT känns så lyckad som tidning ligger – utöver självklart i den journalistiska kvaliteten – i den formmässiga stringensen. FT överlevererar aldrig, vilket många svenska tidningar har en tendens att göra. Formaten är fasta. Alla sidor görs för att läsas, väl i vetskap om att hundra sidor är fyrtio för många – även en helg.
En vanlig vardag gör FT en nyhetsdel som inleds med nyheter och avslutas med ledare, debatt och kommentarer (first news, then views, vilket väl på det hela taget är rimligare än den svenska traditionen av att göra tvärt om). Sedan en separat del som heter ”Companies and Markets”, och som jag oftast slänger oläst. Och där räcker det! Ibland kompletterar man med ”special reports” på aktuella teman, och så gör man då förstås den lysande helgtidningen på lördagar, där man går igenom allt från konst till mat och nöje, sport och kultur och trädgård. Allt i sin givna ram, allt komprimerat, inget någonsin uppblåst över relevant storlek.
***
Resumé har listat bloggar och bloggare som har makt att sätta politisk agenda inför valet etc etc. Jag är med på listan. Maj gaaad. Jag har aldrig i mitt liv överskattats så mycket förut, och det vill inte säga lite.
