När nu Lars Gustafsson slår till med en ny roman är det verkligt viktiga förstås inte bokens tema, kvalitet eller mottagande. Det verkligt intressanta är hur roligt det blir om man fortsätter Isobels homestaging-lek med titeln. Och då blir betyget väldigt högt:
”Homestagearens vackra vita armar” är fullt i klass med ”Den sällsamma homestagearen från norr”.
***
Niklas Wahllöf är inte tillräckligt känd, inte ställt i relation till hans briljans. Här är slutet på hans sågning av Kenny Bräck i rollen som tv-man, en sågning som, tyvärr med betydligt lamare formuleringar, gjordes av undertecknad, i affekt, nån gång i vintras.
Nu höjs kanske ett och annat men-vänta-nu-här-finger ute i stugorna. Tror vi att vi är så mycket bättre på morgontidningarna då? O nej, vi hukar under ständiga rapporter om vår nära förestående död, vårt självförtroende är bankat i botten av slumpvisa och svårtydda attacker mot vår oerhörda mossighet, och vi står till svars för allt från en för pretentiös kulturkritik till ett för glassigt nöjesbegrepp. Vi är mest fel.
Men vi tror på förberedelser, erfarenhet, utbildning, kanske till och med bildning. Några av oss tror på integritet. Kalla det journalistik.
Vi skulle aldrig publicera en intervjuserie om våra vänner.
***
Bokmässan har börjat, vi är på plats, och det är Sydsvenskans kulturblogg som har första tjing. I kväll är det till exempel tid för Bonnierförlagens mingel på 23:e våningen, samtidigt som Atlas har sitt med hela ”Byt namn!”-gänget, samtidigt som Aftonbladet Kultur lanserar sin nya look. Klockan 18 är ett battleground, en bloggares mardröm. Jag avser att vara på alla tre ställena.
Hälsa Atlas-Steffo så gott, och fråga honom om den där fetischen för lila tröjor.
Det där låter jävligt intressant. Jag ska fråga.