Att vara pappa till en tvååring medför en del oönskad kulturkonsumtion. Vårt djupt kända behov av repetition ställer stora krav, för att uttrycka det milt. Det finns rätt många böcker som jag är säker på att jag har läst mer än hundra gånger för min dotter. Vissa tröttnar jag inte på. Lilla spöket Laban och Alfons Åberg håller faktiskt för hundra läsningar.
Betydligt värre är det med musiken. Min dotter älskar en femtio år gammal platta med insjungningar av Lennart Hellsings ”Krakel Spektakel”. Lars Ekborg och Yvonne Lombard gör ett rätt styvt jobb med att snacka nonsens mellan låtarna, samtidigt som de förklarar lite av ”innehållet” i de typ fyrtio sångerna.
Men låt mig bara säga detta: att rimma hur som helst är ingen som helst konst så länge man inte behöver ta hänsyn till vilka ord som faktiskt finns. Lennart Hellsing är innehållslöshetens främsta företrädare i hela 1900-talslitteraturen. Jag har aldrig hört något så tomt någon gång, och slentrianhyllandet av detta tekniskt genomförda ingenting gör mig svårt provocerad.
Jag har skrivit mer om detta till senare, med anledning av att Sydsvenskan i dag drar i gång en satsning på att skriva mer om barn- och ungdomskultur. Ett uppslag varje torsdag, och kanske oftast något som vi behåller exklusivt för pappret.
***
Varje gång jag går in i Sydsvenskanhuset i Malmö, eller snabbt går igenom ändlösa korridorer där på jakt efter min post, börjar jag automatiskt nynna på de första tonerna i ”Hard to handle”, Black Crowes-versionen givetvis. Sådant man kan fundera över.
***
Tidningen Resumé listar landets 101 bästa marknadschefer i dag. Finns det så många?
