Här tre möjliga scenarier.
Ett: I dag köper jag i all hast två romaner i present till min bäste barndomskompis Henrik. Vi brukar inte ge varann födelsedagspresenter, men när man fyller 40 och ska ha fest, då kan det vara läge för ett undantag, och läsningen har förenat oss ända sedan vi gick i lekis. I morgon fredag, dagen efter själva födelsedagen, kommer jag och familjen att åka till mina föräldrar i Fjärås, och på kvällen ska Lisa och jag köra den slingriga vägen ut mot Sätila, där Henrik och hans fru har renoverat en gård. Henrik jobbar där också. Han är programmerare, egenföretagare, synnerligen framgångsrik, har tjänat rätt mycket pengar. Underfundig humor, blixtrande intelligens, men med stort koncentrationsbehov som gör att det passar honom bra att jobba själv. Jag undrade verkligen hur det skulle gå när han ganska sent, för två år sedan, blev pappa – till tvillingar dessutom. Men det verkar ha gått hur bra som helst. Hans fru är dessutom social så det räcker för två. Vi hörs inte jätteofta numera, men har den där speciella lojaliteten som man kan ha med riktigt gamla vänner. Vi kan minnas hur vi var som barn. Vi kan vara lite gemensamt generade över det.
Två: I dag funderar jag på om jag inte ska höra av mig till Henrik och gratta på födelsedagen. Det är många år sedan vi hade kontakt nu. Han vägrar Facebook och sociala medier, och eftersom han bor på Irland – av skattetekniska skäl, konstnärer och författare slipper betala skatt där – är det näst intill hopplöst att hålla någon nära löpande kontakt. Efter genombrottet med den där märkliga romanen, nästan 900 sidor medeltid och science fiction på samma gång, var han plötsligt överallt. Översattes till trettio språk. Sedan kom inget på många år. Han bosatte sig på Irland och bildade familj och gjorde sin grej, antar jag. Odlade sin massiva kufighet. Men jag har hans nummer. Han är en självklar del av mig. Det är klart att jag ska ringa. Även om det nånstans är jobbigt för mig att tänka på hur vi gled isär när vi började gymnasiet, hur jag längtade efter ett bredare umgänge och liksom dumpade honom på teknisk linje. En evig liten skuld.
Tre: Henrik och hans pappa dör i en bilolycka i augusti 1987.
40 år i dag, Henrik Gustafsson, det hade varit kul att få fira dig. Du ska veta att jag fortfarande verkligen hatar scenario tre.
Åh…
Jag hade en klasskompis som också dog i en trafikolycka, 1989. Vi gick i åttan då, och jag tänker ofta på vilka av hans egenskaper och talanger som hade fått ta plats i hans vuxna liv, om han hade fått leva.
Och så tänker jag att jag försöker leva lite för honom också: ”I tankarna berättar jag för dig om vuxenlivet och världen – läser ibland högt för dig ur livets svåra bok. Jag slår ner mina milstolpar i livet för dig också”, som jag skrev någonstans i en text i början av 2000-talet.
Kärlekar, nya vänner, kanske barn och barnbarn som gick om intet och aldrig fick chansen. Livet blir så naket i det perspektivet.
Fint skrivet Andreas! Minns så väl den dagen mor kom hem och berättar att Henrik och hans pappa omkommit, hur förstörd hon var. Sitter med tårar i ögonen när jag läser dina rader.
Hon var en fantastisk lärare, och hon klarade ut den situationen så otroligt bra. Hon sa, och detta minns jag exakt: ”Ni ser att vi har tända ljus här i dag, och det beror på att Henrik har omkommit i en trafikolycka.” Sedan tog hon med klassen på promenad bort till Lygnern. Och nästa dag undervisade hon. Och arton dagar senare var det begravning, till vilken vi fick de instruktioner vi behövde – för de allra flesta var det ju första gången.