Hej då, Hedone

Mat är viktigt för mig, men i hela mitt liv har jag bara blivit riktigt känslomässigt fäst vid en enda krog: Mikael Jönssons fantastiska Hedone i London. Efter åtta år har han och Aurelie Jean-Marie-Flore stängt. Det låter kanske löjligt, men jag blev så himla ledsen när nyheten kom. 

Jag hade velat säga hej då, jag hade åkt dit en extra gång om jag bara hade vetat. Kanske hann det bli tio besök genom åren, jag har telefonen full av bilder på den godaste mat jag någonsin har smakat, serverad i den bästa krogmiljö jag kan tänka mig. Jag har varit där med sällskap – Lisa och Rick och dessutom min dotter som modigt testade allt möjligt, bara nio år gammal – men jag har mest suttit ensam på en av de få barstolarna med överblick över köket. Kunnat prata med Mikael om kockar som inte kan laga mat och skribenter som inte kan skriva. Småskvallrat lite med en svensk dessertkock som jobbade där ett tag.

Mikael lärde mig massor om mat och om restaurangbranschen i få meningar. En lugn kväll gjorde han en galette till sig själv till middag och slog sig ner bredvid vid bardisken framåt halv tio med ett glas rött, och berättade en skröna om en idiot som hade varit där och ätit och inte fattat någonting. Mikael är lite kolerisk ibland. Jag tycker att han är rakt igenom fantastisk. Rolig, passionerad, enormt sakkunnig. 

Jag var mätt men galetten såg fantastisk ut, han hade rökt sidfläsk och gruyère på den.

Aurelie, den franska hovmästaren – jag vet inte om de är gifta eller så, men någon påstod det nån gång – kom alltid ihåg allt, att jag inte vill ha bubblor i vattnet, att jag en gång beställde två drinkar att lägga på notan men utan att ta in dem, eftersom hon inte fick systemet att fungera så att jag kunde dricksa annars. En gång när jag åt en rätt som jag inte ska ta upp tid med att beskriva här så vacklade jag ut på gatan, mitt i. Hon kom efter och undrade om jag var okej. Jag var ju mer än okej, jag var överväldigad av smakerna. Tårögd. Hon skrattade glatt när jag sa ”it’s just my sensitive soul” och såg till att varmhålla tallriken tills jag kom in igen. Hon ville alltid skicka med mig lite bröd och jag tackade aldrig nej, jag skulle ju sällan direkt hem precis.

”Home away from home”, säger man, och under de senaste årens eviga resande har det blivit viktigare för mig att ha några sådana platser. 

Detta var den bästa, den finaste.