Alltså detta med att känna riktigt, riktigt starkt för ett fotbollslag som inte finns där man bor… Det är jobbigt. I går hade TV4 godheten att sända Blåvitts bortamatch mot Helsingborg, och det blev den första match jag fick se i år. Man får basera sina omdömen på korta matchreferat, bilder, bloggtexter.
Johannes och jag brukar aldrig missa att åka till Olympia när Blåvitt kommer. Det brukar vara fint att åka dit. Vackert väder. God korv. Och vi vinner ofta. Det är bara de idiotiska HIF-fansen som kan förmörka det lite; de saknar all charm. All intelligens i sina ramsor. (Vad sägs om ”o-a, o-a-e, vi är Helsingborgare”?)
Men i går… Det är svårt att formulera något kring eländet. Helsingborg var väldigt bra. Vår backlinje är så sårbar utan Kalle Svensson. Att Hjalmar Jónsson får spela en enda minut är helt obegripligt. Att Niclas Alexandersson, 35, är bäst på plan i match efter match är oroande. Att Bengt Andersson, som fram till för två veckor sedan hade gjort sin kanske bästa säsong, nu plötsligt har släppt in guvethurmånga kassar är ledsamt. (Men hur många bollar var hans i går? Kanske en. Det är backlinjen som går bort sig, gång på gång. Bengt är fortfarande näst bäst i Sverige efter Isaksson.)
Två turmål på slutet hade ju ändå räckt till en poäng, om vi bara hade fått med oss den fullständigt självklara straff som Johannesson missade.
Nu blir det genomklappning under oktober och en sjundeplats till slut. Lida, lida, lida. Man borde kanske hålla på Gais.
***
Läs gärna nya fotbollsbloggen Tre hörnor straff, även om jag tycker att den har en inte helt lyckad typografi samt en otydlighet i avsändarfrågan. (Jag vill se redan vid rubriken om det är Jesper Högström eller Isobel H-K som har skrivit.)
***
I morgon måndag är jag med i ”Förkväll” i TV4. Start kvart i sex.
