Det sägs om Anderz Harning (som var en betydande författare, inte bara en halvgalen och utsökt tv-mässig excentriker, för dig som till äventyrs tror det) att hans kontrakt med Dagens Nyheter var det värsta som hände honom.
Han hade nämligen där ett säkert gig. En spalt varje vecka, i mer än tio år, och han missade bara att lämna en enda gång. Den sista texten skrev han för nästan precis sexton år sedan, några timmar innan han dog på Mölndals sjukhus.
Så varför var den där DN-spalten ett sådant problem?
För att den bidrog alltför generöst till att försörja honom. För att den stal de större idéerna, för att den stal skrivtid. För att den kort sagt berövade honom många incitament att kröna sin karriär med den där stora romanen som han aldrig skrev. Han var bäst på noveller, och lysande på satir, och DN-kolumnerna borde snarast samlas i ett heltäckande band. (Den idén är genial, bokförläggare, genial. Tänk originalpocket, 5 000 ex. Ni säljer alla på två månader.)
Och varför bloggar jag om det här samtidigt som jag inte skriver på nästa bok? Är den här bloggen för mig vad den där spalten var för Harning? Tänk om jag skulle stänga sajten bara, och liksom tvinga ut allt i en enda kanal, på papper? Ahfyfan. Det skulle verkligen bli helt oläsligt.
