I morgon är jag gäst i Journalistpodden, som är Journalistförbundets ordförande Jonas Nordlings podd. Han brukar intervjua folk en stund, klart och koncist, och temat är alltid det självklara: journalistik.
Jag funderar på om jag har något alls att säga.
Det vill säga, det har jag ju alltid på endera sättet: jag twittrar maniskt om journalistik och digitalisering. Jag gör för tillfället ett dagligt trettiosekunders Facebook-klipp på samma tema och har varit krönikör i facktidningen Journalisten i tio år. Så det är klart att jag ständigt har en massa åsikter, högrött halsstarriga oftast, om journalistik.
Men har jag något att säga? Om vad vi bör göra framöver, vart vi är på väg? Det är mer tveksamt. Kanske för att jag själv just nu tänker intensivt på min egen framtid, vad jag vill skriva och tala om, vad jag vill lära mig.
”Hälften kvar, om du har tur”, sjunger Niklas Strömstedt i en fin självreflekterande sång som han deltog med i Melodifestivalen för några år sedan. ”För många ord om kärlek” sjunger han. ”Men inget som skulle kunna visa vem du verkligen är.”
Sanningen kan framsjungas från vilket startnummer som helst i vilken deltävling som helst.
Jag fyller 41 i år. Jag blir kanske 82. Jag har skrivit i tidningar i 25 år. Jag skriver kanske i 25 år till.
Hälften kvar, om du har tur.
Jag har en blinkande markör här på skärmen som lite roat säger:
”Jaha, och nu då?”
