Vi har en son som gillar allt som är en bra show. Fotboll, sång, musik, dans, fyrverkerier. Han var, sju år gammal, på sitt livs första rockkonsert i somras. Bara han och jag. Och 55 000 människor till på Ullevi.
Det var en kväll jag kommer att minnas så länge jag lever, och han med, tror jag.
Han var inskolad på låtarna, lär sig texter som en kopieringsmaskin – vilket i fallet med Gyllene Tider har lett till en del intressanta diskussioner. (”Vad handlar den om, pappa? Att de inte dansar lika bra som sjömän?” ”Ja, alltså… Per Gessle har själv sagt att han är osäker på det, såatte…”)
Vi väntade i två timmar innan det drog i gång. Vi pratade om varför det finns förband. Jag försökte smygfilma honom på mina axlar under ”Juni, juli, augusti”, när han sjöng med i varje ord och inte missade en stavelse, men han gillar ju show, så han såg att jag tog fram mobilen och började sjunga in i den i stället.
Till extranumren funderade vi: Vilka riktigt bra låtar har de inte kört än? ”Småstad” gillar du pappa, men den spelar de nog inte nu. ”Sommartider” så klart, och ”När alla vännerna gått hem”, enades vi om. Och så kom han på det: ”När vi två blir en!”, tre sekunder innan Farfisa-orgelns introriff. Sedan stod vi där i folkhavet, han och jag, och gungade och sjöng. Vi la oss efter midnatt och sov gott och länge.
