Jag hatar reggae. Det är den mest statiska, förutsägbara och osvängiga musikstil jag vet. Den bygger på en vrängning. Inget annat. Kolla, killen kan gå på händer! Okej. Roligt. Men det räcker att se det en gång.
Nån knäckte idén att vi röker på, spelar tre ackord och – här har vi det! – betonar lika fel som en genomsnittlig nyhetsuppläsare på svenska MTV. Voilà, nej, inte en låt, utan… en genre!
Herrejesusgud.
Vem kom på att reggae inte skulle nöja sig med att bli en låt, utan i stället bli en hel… art? Samma hundratals medlöpare som Uppsalapolisen varje år vid reggaefestivalen får sätta i finkan eftersom det räcker att cykla förbi utåt Knutby till för att bli hög på passiv rökning av haschdimmorna?
Enough already!
(Jag ska inte tala mer om musik med er på ett tag. Jag blir för arg. Ni med säkert. Men andra tänkbara ämnen: Basister som spelar med plektrum och har basen vid knäna, överwailare, samt Craig David-typer med mössa inomhus, tveksam ansiktsbehåring och för mycket utandningsluft.)
