I går ställde jag en fråga (se nedan) som fick en rad intressanta svar. Läs dem gärna – de får mig att tänka på en ”ny” gråzon. Jag ska förklara:
Många talar om att gränsen mellan producent och konsument är på väg att luckras upp. Det stämmer säkert. Jag är inte bland dem som tror att den gränsen kommer att försvinna.
Så finns en annan gråzon: Den mellan vackra tavlor å ena sidan och för mänskligheten avgörande uppfinningar å den andra.
När jag inledningsvis började fascineras av de här frågorna, 2004 någon gång tror jag, började jag i ett slags blandkänsla av ilska och hopp å kreativa upphovsmäns vägnar: Här har vi haft en situation där kompositörer och andra konstnärer har suttit fast i ruttna avtal, beroende av mellanhänder – men nu kommer en digital revolution, nu blir det ändring!
Det blev det ju inte.
Det blev ännu sämre villkor för skaparna, och mellanhänderna blev inte färre, vilket är en vanlig myt. Det är bara det att de inte heter EMI längre, utan MySpace. Inte Läskiga Profitagenten AB, utan Bredbandsbolaget. Och så vidare.
Efter hand har jag kommit att inse att de här frågorna inte längre huvudsakligen handlar om villkoren för dem som målar vackra tavlor, eller i någon mening ägnar sig åt ”okomplicerad, vacker konst som gör människor lite glada i vardagen”. Det handlar lika mycket eller mer om gråzonen mot samhälleligt betydande konstnärliga resultat som ligger i en gråzon mot journalistik som finns i en gråzon vidare mot forskning och innovation.
Var går de gränserna i framtiden?
När vi kollektivt genom vårt beteende säger att det är upp till den som skriver sånger att hitta på något annat sätt att försörja sig, för vi tänker då inte betala en spänn fastän vi njuter av vederbörandes resultat, då flyttar vi fram positionerna för vad som är möjligt även på andra områden, för vilken respekt vi tillmäter arbete som inte resulterar i ett fysiskt föremål.
Då kommer vi in på frågor om forskning, både grundforskning och extremt tillämpad ändamålsforskning. Uppfinningar. Ingenjörskonst, kan det vara ett bra ord i sammanhanget? Och då riskerar vi, om vi inte funderar över gemensamma ansvarstaganden, att omöjliggöra eller åtminstone försvåra arbetet för dem som inte bara ägnar sig åt textilkonst för att de själva vill, utan för dem som ägnar sig åt publicering av banbrytande forskningsresultat. Jag skriver mer om kopplingen mellan kultur och forskning i mitt kapitel i antologin om upphovsrätten som utkommer i sommar; mer information om den följer senare.
Tills vidare hör jag gärna lite tankar om ”genrefrågan”, eller vad vi ska kalla den. Bedömer ni att respekten för ett patent är större eller mindre än respekten för upphovsrätten till en sång? Tror ni som jag att det finns en risk att samhället nedvärderar alla former av digitalt kopierbara resultat, inte bara de konstnärliga?
Du är en klok person, Andreas. Jag tycker att du för en intressant – och sund – diskurs i ovanstående. Men det är lite vagt när du säger ”samhälleligt betydande konstnärliga resultat som ligger i en gråzon mot journalistik som finns i en gråzon vidare mot forskning och innovation.”
Kan du ge några exempel på saker som skulle falla inom ramen för detta?
Principiellt tycker jag att den här typen av ”höjd på verkshöjden”-diskussion tyvärr är ganska svår att hålla. För vem bedömer? Och vilka är motiven? Jag vill säga att det här är en ”gråzonen” är dunkel inte för att den är dåligt belyst utan för att den är så oerhört subjektiv i sin skaffning.
Men, det är spännande tider för alla som på något eller annat sätt lever i upphovsrättsvärlden…
Nej, jag tror inte att jag riktigt kan ge sådana exempel på konkreta fall, eftersom jag tror att det här i allt väsentligt inte har hänt än.
Men jag tror så här: Varför respektera en forskares språkforskningsresultat och tillmäta henne erkänsla för sina resultat om man inte gör samma sak med en musiker?
Böcker är ett intressant exempel. Att någon piratkopierar dussindeckare till en Kindle spelar förmodligen inte jättestor roll för samhället, men eftersom böcker rör sig i hela spektrat från tunn underhållning till tunga forskningsresultat, så är det förmodligen på den scenen som rättighetsrespekten flyttas snabbast.
Vill vi ha ett samhälle som säger ”den som vill forska får väl hitta andra sätt att finansiera det då!” eller ”den som uppfinner måste fixa en sponsor först, för när han har knäckt en bra grej får han noll spänn för det”?
Jag tänker skriva en längre kommentar på det du skrivit här, förutsatt att jag får tid och att lusten inte rinner av mig helt, men vill så här spontant på morgonkvisten ställa en fråga: Varför tar du upp publicering av forskningsresultat och grundforskning i ditt resonemang? Det, om något, är väl snarare ett exempel på att det går att bygga en fungerande verksamhet (både vad gäller ekonomi, respekt, och så vidare) utan att denna omfattas av immaterialrätten. En ekvation kan ju inte patenteras, typ.
Det har du alldeles rätt i, vad det gäller stora delar av forskningens resultat. Men även där finns en gråzon: En vetenskaplig artikel omfattas av upphovsrätt i vissa fall och i vissa inte. (Såvitt jag förstår är inslaget av humaniora egentligen avgörande, det och i vilket sammanhang man publicerar sig.) Se i övrigt kommentaren ovan.
Det verkligt intressanta med forskningen är i stället att den redan har blivit en mecenatkultur i stor utsträckning, vilket jag menar inte bara är av godo – till exempel för hur samhället värderar den. Men det kan jag inte utveckla än, utan att spilla bönorna från den där antologin som kommer i sommar…
Andreas.
Det här väl det som skulle ha diskuterats för länge sen? Att debatten nu bara handlar om piratjakten och upphovsrätten skulle väl visat på att uppkomsten till att det blivit så är fel? Att den digitala revolutionen breddat utbudet med både riktigt bra och riktigt dåligt gör nog att kultur sidorna i olika tidningar kan komma att bli större. För någon måste bedöma, katalogisera och underlätta för andra att hitta guldkornen.
Själv har jag hävdat ganska länge nu att samla all upphovsrätt under samma lag är i grunden fel. Som att samla alla färdmedel under en trafik lag. Med samma lagar för trehjulingar som lastbilar. Att man gjort så kan kanske vara den andledningen till att en hel generation nu bryter mot lagen?
Journalister och musiker kan kanske anses ha samma problem med utvecklingen. Medans forskare och patent inte är något som folk i gemen är intresserade av eller skulle ta ens om patent inte fanns. Själv tror jag det finns ett sätt för både journalister och musiker att få betalt även i framtiden.
mvh
m00ns
Självfallet hänger det ihop. Om man ska se på vetenskapen kan man väldigt enkelt också se att det hårdnande immaterialrättstänkandet där, just för att produkterna är betydligt mer samhälleligt viktiga än säg poplåtar, har haft mycket värre konsekvenser. Det kanske verkar banalt, men man kan t ex peka på alla de afrikaner som dog i obehandlad aids innan läkemedelsföretagen accepterade (någotsånär) parallelltillverkning och försäljning till lägre priser än i väst. Om alternativet är att dö tror jag att rätt många väljer att inte respektera ett patent, om de har möjligheten.
Vi ser också hur det tas patent på mänskligt DNA, på traditionell kunskap, på läkemedelsväxter. (det är inte svårt att tänka på den Lockeanska forntid när landägandet uppkom genom att människor hittade land som verkade ”oägt” och bestämde sig för att det var deras) Vi ser hur stora företag köper upp potentiellt viktiga patent utan att utveckla dem, av konkurrensskäl, hur allt mindre negativa forskningsresultat publiceras (eftersom man inte vill gynna konkurrenterna, som då skulle slippa upprepa samma misstag) osv, osv. Inom forskningsvärlden är uppslutningen kring dagens patenthysteri verkligen inte total.
Om man ser tillbaka lite kring just uppfinningar kan man också enkelt se att den största innovationskraften inom ett område ofta finns innan området har blivit skyddat av immaterialrätt. Det är egentligen inte särskilt svårt att förstå, när man väl kan betrakta historiska uppfinningar som kassakor i 20 eller så år är motivationen till att fortsätta uppfinna nya saker lägre än innan. När grundkomponenter skyddas blir det också omöjligt för andra att utveckla dem vidare. (det finns ett oändligt antal exempel, men titta på ångmaskinen, för att göra det hela riktigt ekonomhistoriskt, eller för all del mjukvaruutvecklingen) Det är alltså fullt möjligt att uppfinna och därefter sälja sin produkt på en fri marknad och få ekonomi i det. Den som är först med något bra har ofta en tillräcklig fördel gentemot senare kopierare för att bli marknadsledande helt utan patent.
Rent faktiskt är dessutom väldigt mycket forskning i världen redan i dag finansierad på ett annat sätt än genom tänkta patentintäkter. Skattemedel, t ex, tenderar att vara inblandade.
Din tänkta generalkonflikt finns alltså inte. Däremot kan det ju ändå finnas skäl till visst skydd av vissa produkter/upptäckter, för att man anser att det gynnar samhället mer än motsatsen. Så låt oss då ha den diskussionen i stället. Hur bör immaterialrätten egentligen se ut för mesta möjliga samhällsnytta?
Ah, ja, nu ser jag din förra kommentar. Jag är fortfarande förvirrad. Varför jämföra musik med resultaten från en språkforskare, där det första omfattas av upphovsrätt och det senare oftast inte gör det (som du själv nämner är det ju bara i undantagsfall som upphovsrätten gäller för publicerade forskningsresultat)? Din parallell med ”forskare får väl hitta andra sätt att finansiera sitt arbete med!” faller ju helt, eftersom forskare i stort sett aldrig finansierar eller har finansierat sitt arbete med någonting som ens kommer i närheten av en upphovsrätt.
För att göra min poäng tydligare: Frånvaron av upphovsrätt inom vetenskapen är nödvändig för att det ska kunna bedrivas någon forskning alls. (Hade man kunnat patentera ekvationer hade man onekligen kastat grus i maskineriet.) Jag skulle vilja hävda att vetenskapen är ett av de bästa exempel som finns på att ett system utan upphovsrättslagstiftning ändå kan fungera.
Well, ovanstående talare har nog sagt det jag skulle ha sagt. Fast bättre och med fler ord. Det är väl ändå inte den ideella upphovsrätten som är i akut fara – det är den ekonomiska. Och den har väldigt få forskare någon större glädje av.
Thomas: Ja, du har kanske rätt! Samhället har ju valt att finansiera forskning genom att anställa forskare på universiteten – även om svenska forskare i dag är mer utlämnade än någonsin till mecenater, eftersom anslagen är relativt små sett till antalet forskare.
Jag tror att jag försöker hitta en likhet i ”resultat av intellektuellt arbete”. Hur det ska värderas. Hur det ska respekteras. I vilken omfattning staten ska delfinansiera, och i vilken omfattning det kvantitativa användandet av resultaten ska vara en faktor i belöningen för den som skapade/tänkte/byggde.
Ett samhälle som monterar ner upphovsrätten monterar också – tror jag – ner känslan av värdering av intellektuella och kreativa resultat.
Men, och det är minst lika viktigt att säga: Detta är min dystopiska sida som får lite spelrum genom att de här frågorna ställs. Vi ser inte att det faktiskt är på det här viset, än.
Jag blir lite förvirrad av dina frågeställningar som känns väldigt konstruerade och avkräver något slags gemensamt ansvar från dem som ifrågasätter dagens upphovsrättssystem. I sådana fall, som Isobel påpekar, borde de som förordar patent och upphovsrätt i dess nuvarande form ta ansvar för åtminstone delar av AIDS-katastrofens effekter i Afrika.
Som sagt omfattas forskning inte alltid av patent och i de fall det görs är effekterna inte alltid positiva. Snarare riktas alltför mycket forskning mot just sådant som kan patenteras istället för enklare billigare lösningar. I sin nuvarande form verkar patenträtten ofta hämmande på forskningen. Jakten på lönsamma patent förvrider perspektiven. De stora folksjukdomarna som TBC, malaria och A-vitaminbrist är betydligt mindre forskningsintensivt än välfärdssjuksomar.
För övrigt (1) När har forskningen INTE varit en mecenatkultur?
För övrigt (2) Jag är också bisarrt trött på den enögda verkshöjdsdiskussionen. Varför ska en extremt enkel kombination av toner åtnjuta skydd men inte en intrikat kombination av ingredienser och kökstekniker?
”Ett samhälle som monterar ner upphovsrätten monterar också – tror jag – ner känslan av värdering av intellektuella och kreativa resultat.”
Skulle du vilja påstå att intellektuella och kreativa resultat värderades väldigt mycket lägre för ett par hundra år sedan då upphovsrätten bara hade en bråkdel av dess nuvarande omfattning?
Jag tvivlar på det, om något så har de kommit att värderas lägre för att intellektuell och kreativ produktion blivit långt mer demokratiserade. Kostnaden för produktionsmedlen inom både forskning och konst har sjunkit, och framför allt har folk nu, via Internet, för första gången fått omedelbar tillgång till i princip världens samlade intellektuella produktion – och kunnat inse hur enormt mycket det faktiskt finns.
En timmes browsande av vetenskapliga artiklar på pubmed.com kommer nog göra mer för att rasera ens uppfattning av forskningsresultat som något speciellt och värdefullt, än någon nedrustning av patenträtten någonsin kan åstadkomma.
Förresten är väl vetenskapen ett utmärkt exempel på att ideell upphovsrätt kan leva gott och väl utan någon ekonomisk dito? Vem som kom på vad och vem som var först med det, är ju saker man traditionellt har tagit på djupt allvar inom forskarvärlden.
Fast mitt ansvarsutkrävande ska nog läsas som riktat mot hela samhället, som kollektiv. Den som kritiserar upphovsrätten får hemskt gärna vara med och svara.
Vad det gäller patentfrågorna: Ja, exakt! Jag tycker att de patent som omöjliggör effektiv vård av sjuka är mer fel än rätt i moralisk mening, mycket mer. Jag har jättesvårt – och nu kommer vi till den fråga som jag hoppades att vi skulle komma till – att förstå hur man kan vara upprörd över en konstnärs upphovsrätt utan att samtidigt vara betydligt mer upprörd över effekterna av patentlagstiftningen!
Varför ägnar sig Piratpartiet inte åt det i större utsträckning? Det är väl rimligen ett större samhällsproblem än rätten till fri nedladdning av musik?
Det är ett glapp som får mig att verkligen ifrågasätta deras ”seriousness of purpose”, som det heter i forskningen ibland.
Frågan är bredare, är min huvudpoäng. Och vad det gäller forskningen: Vill man kalla statlig finansiering för mecenatkultur är det förstås ingen skillnad. Men så här: I dag har cirka 80 procent av professorerna vid Lunds Tekniska Högskola extern finansiering av sin verksamhet. Den siffran är mångdubblad sedan 1980, medan statsanslagen i stort är oförändrade.
Alltså har vi fått mycket mer forskning – men den finansieras inte av staten, utan av NCC och andra företag som önskar sig specifika resultat i sin roll som mecenater, på ett sätt som staten normalt sett inte gör. Det är problematiskt. Och det betyder att vi säger:
Vi tar inte ansvar, genom staten, för att den här forskningen bedrivs. Vi litar på enskilda mecenater, och backar mecenaterna ur? Ja, då faller systemet.
Gud, ni är otroliga! Tolv välskrivna och genomtänkta kommentarer om upphovsrätsfrågor, forskning och mecenatskultur mellan klockan 06 och 08, det är sannerligen inte illa.
Själv är jag så trött att jag inte ens kan stava till ”upphovsrätt”, som synes… Och så ser jag att klockan snarare var mellan 07 och 09.
Gunilla
i New York, klockan 03…
”Ett samhälle som monterar ner upphovsrätten monterar också – tror jag – ner känslan av värdering av intellektuella och kreativa resultat.”
Jag skulle vilja vända på det och säga att ett samhälle som låter utformningen av upphovsrätten förlora all koppling till samhällsnytta (130 år gamla verk skyddas fortfarande och nyskapade verks skydd går ut först år 2140 – vad har allmänheten för nytta av det?) kommer att se återverkningar på allmänhetens syn på alla intellektuella och kreativa resultat. Om inte upphovsrättsmaximalisterna hade varit så ihärdiga med att bringa obalans i systemet, hade vi inte fått en så kraftig motreaktion.
Även om jag motsätter mig patent på gener, datorprogram, matematik, affärsmetoder, skatteavdrag (nej, det är inte ett påhittat exempel) så har jag generellt sett ingenting emot vare sig patenträtten eller upphovsrätten. Men det är viktigt att inse att om man skyddar idéerna bakom en teknisk lösning så kommer själva implementationen av lösningen och de tillverkningsprocesser som används inte att konkurrensutsättas som de annars skulle ha gjorts. Det är alltså viktigt att inte övervärdera idéerna och undervärdera genomförandet. Det är något som de som förespråkar mjukvarupatent gör sig skyldiga till eftersom det där är just genomförandet som oftast är det viktigaste steget och implementationen redan skyddas av upphovsrätten varför patentskydd bara hämmar konkurrensen. Jag har en känsla av att en viss sådan obalans kan finnas för vissa patent även på andra områden.
Bloggen Prärietankar skriver förresten intressant om medicinpatent och piratpartiets politik. Det vore intressant att se medicinpatentfrågan diskuteras mellan meningsmotståndare som båda är väl insatta i frågan. Jag hoppas att fler piratpartister kommer att kommentera där.
Angående mecenatskultur så tycker jag att man ska vara tydlig. Skapande människor har alltid varit beroende på olika sätt. Den stora skillnaden tycker jag är om det finns ett fåtal tunga finansiärer som även lägger sig i skapandeprocessen eller om det finns ett mycket stort antal små finansiärer som inte gör det. Om du tex. tittar på pledge-modeller för finansiering av nya verk så skulle jag inte kalla det för mecenatskultur om de utlovade bidragen är många och små. Det är ju ingen som kallar dagens skivköpare för mecenater. Man kan även jämföra storleken på kampanjbidragen till Obama och de till republikanska kandidater. Storlek/mängd bestämmer hur man ska se på frågan om påverkan på den som stöds.
Det blandas lite äpplen och lite päron och en del annan frukt i debatten.
All ingenjörskonst är inte patentdriven, det kostar nämligen både tid och pengar att ansöka om och underhålla patent. Man betalar alltså för skyddet.
Det kanske vore något för nöjesindustrin och de fria konsterna?
Men detta i sin tur hämmar de mindre aktörerna utan stark ekonomisk ryggrad. Många patent ägs av företag, inte av idégivaren. För en låtskrivare eller författare skulle alltså den ideella upphovsrätten överlåtas åt skivbolag och förlagshus.
Grundforskning kan nog inte heller sägas vara patentstyrd, däremot den alltmer ökande tillämpade forskningen. Om inte patentstyrd så i allfall möjliggjord med önskningar om snabba ekonomiska (positiva) resultat.
”Varför ägnar sig Piratpartiet inte åt det i större utsträckning? Det är väl rimligen ett större samhällsproblem än rätten till fri nedladdning av musik?”
Jag tror att patentfrågan är någonting som i allra högsta grad engagerar piratpartiet. Däremot är det nog en fråga som är svår att vinna röster på. Patentsystemet är trots allt mer välbalanserat än upphovsrätten (även om effekterna i sig är svåra att jämföra). Frågan är säkert också svårare att få gehör för. Dessutom griper inte patenträtten in i människors vardag på ett lika konkret sätt. Jag tror att alla partier är litet populistiska när de väljer vilka frågor de vill hårdlansera mot väljarna, men det är nog mer ett uttryck för strategi och vad som realistiskt sett kan gå hem än att de frågor som man inte ser lika mycket av inte skulle vara prioriterade. (Men inlägget av Amelia Andersdotter (pp) blev ju ändå ganska uppmärksammat)
Ta bara piratpartiets toppkandidat i EU-parlamentsvalet som inledde sitt engagemang som antimjukvarupatent-aktivist. Mitt intresse för immaterialrättsliga frågor väcktes också av just mjukvarupatentfrågan och de kuppartade försök som gjordes i EU att införa (”harmonisera reglerna” som de förljuget kallar det) sådana patent. Kan förresten passa på att bjuda på följande lilla historiska godbit: vänsterpartiet motionerade sympatiskt nog om ett tydligt avfärdande av patent på algoritmer, men snavade litet på ordförståelsen: Motion om patent på logaritmer 😉
”…– men nu kommer en digital revolution, nu blir det ändring!
Det blev det ju inte.
Det blev ännu sämre villkor för skaparna…”
Tålamod. Vi står bara precis i början av omvälvningen. Ännu har vi inte gjort oss av med några mellanhänder. För tillfället heter mellanhänderna EMI och MySpace. Läskiga Profitagenten AB och Bredbandsbolaget.
Mathias S: Good point.
Frågor om Piratpartiet borde kanske ställas till just Piratpartiet. Det är fullt möjligt att vara en brinnande motståndare till Ipred och FRA utan att dela alla Piratpartiets värderingar. Det är tråkigt att ständigt buntas ihop till ett gäng som anser att illegal fildelning är en samhällsplikt.
Jag kan räkna gångerna jag laddat ner illegalt på ena handens tumme. Och det var ingen obskyr turkisk kulturfilm utan en Bond-rulle. Detta i vredesmod efter att mitt datorgeni till man i en timme försökt få SF Anytime att fungera.
När e-boken kommer får vi hoppas att förlagen inte upprepar film- och upphovsrättsidustri. Inet mycket att hoppas på efter att ha sett fallen med ljudböcker.
Nej, det finns beklämmande lite som, fortfarande, tyder på riktigt fria och kreativa lösningar i de branscher som så att säga står på tur. Bokbranschen och journalistiken, med andra ord.
Men summa summarum för min del: Jag är djupt och uppriktigt oroad över hur samhället i framtiden kommer att värdera kreativa och intellektuella resultat – av alla slag. Och jag tror att frågorna om detta måste ställas igen och igen och igen, i väntan på att människan löser även detta. Har vi landat på månen etc etc.
Frågor om medicin till fattiga är faktiskt en större diskussion än medicinpatent. Det är snarare en fråga varför vissa människor på jord är fattiga, och det har knappast med läkemedelsbolag eller medicinpatent att göra. Att tro att man kan lösa problematiken med att fattiga skall få mediciner genom att avskaffa patent och därmed rent ut sagt råna forskare och läkemedelsbolag på sina patenterade upptäckter är som att kissa i byxorna. Vem vill då lägga pengar på att utveckla morgondagens mediciner? Dessutom är det rätt fräckt att sitta där framför sin lapptopp i Sverige och zippa på sin latte i sin välfärd, och kräva att andra minsann skall offra sin välfärd för fattiga i tredje världen. Varför använder inte kritikerna sina egna besparingar och köper mediciner till fattiga?
Sedan tycker jag att diskussionen om patent på gener och medicinalväxter är smått förskjuten från verkligheten. Patent på gener betyder inte att någon äger gener i naturen . Det betyder att detta företag/person har ensamrätt till att använda genen i kommersiellt syfte, inom medicin. Det betyder inte att det ämne som genen skapar är patenterat. Exempelvis det finns ett kroppseget ämne som hete neutrurin, som verkar ha skyddande effekter på nervceller parkinsonpatienter och därmed också ett skydd mot sjukdomen. Men det är rätt problematiskt att ge detta ämne till celler i hjärna kontinuerligt under patienternas hela liv. En lösning är att man lägger in genen för neurturin i ett virus. Detta virus sprutar man in i hjärnan och då smittas cellerna där av viruset som därmed producerar ämnet som skyddar nervcellerna. Ja rätt komlicerat och svårgreppat. Patentet för denna behandling blir då tex patent på neurturingenen, eller möjligen patentet på neurturingenen när det är ihopsmetat med viruset.
På liknande sätt kan man se på medicinalväxter. Dessa finns det gott om inom naturmedicin. Vissa är aktiva substanser andra är det inte. Det tokiga är dock att de är otestade på människor vilket faktiskt kan vara farligt för oss. Om nu ett företag renar fram den aktiva ingrediensen, gör medicin av det och testar det i kliniska tester så kommer de kanske kunna ha patent på det (beror lite på faktiskt om de får det). Men de kommer att ha patent på den renade aktiva substansen. Om någon annan vill plocka löv från en växt som även innehåller denna aktiva substans och sälja som nått te så står det dem fritt. Däremot skulle jag hålla mig till den testade medicinen då den är testad och med en given koncentrationen. Kritiken mot patent på naturmediciner är att vi tror de är välfungerande mediciner idag. Men jag skulle snarare vilja påstå att de är farligt kvacksalveri, eller ofarligt lurendrejeri utan effekt.
Är det ingen här som jobbar, eller? Vädret ringde och ville ha tillbaks sin syl, typ.
Skämt åsido, imponerande hög nivå på inlägg (och word count) här.
Den här boken kan kanske vara av intresse?
http://www.dklevine.com/general/intellectual/againstfinal.htm
Jag känner igen mig i resan som började med tron på himmelrike för artister, utan mellanhänder, till ett otal nya mellanhänder och andra utmaningar.
Jag väljer att slå ner på detta, en sidodiskussion:
”Jag är inte bland dem som tror att den gränsen kommer att försvinna (mellan producent och konsument).”
Funderar själv om inte vårt behov av kultur allt mer kommer stillas av eget skapande, och därmed få konsekvenser för kulturpolitiken.
Villkor för kulturskapare har tidigare hängts upp på professionella. Men nu?
Jag har resonerat lite kring det tidigare:
”Det beror på vad man tycker vad man tycker är viktigast: eget skapande/egen medverkan för så många som möjligt eller en hög nivå på resultaten (av några få).”
Om det blir en förskjutning mot ”amatörskapandet” så är jag inte säker på om det innebär en risk för att ”den höga nivån” uppskattas mindre av samhället – när den väl är på plats. Finansiering för att ta fram den är en annan sak. Där har vi eventuellt ett problem framåt.
Du vet hur omdebatterat mjukvarupatent är, för att bara spetsa till din problemställning ytterligare. Det röstas ner och förkastas gång på gång, på goda grunder.
Istället har vi en blomstrande open source-rörelse, som inte bara försörjer mängder med it-arbetare utan som dessutom samverkar för en gemensam utveckling. In short: en bättre värld.
Var passar den punkten in i din skala?
Kan det inte vara så att ett skapande, ett verk, som är samtida med internet är det verk som bäst förstår internets mekanism?
Jag tror det. Jag tror alla andra grenar borde lära av det som vi ser inom open source-världen.
Mycket bra inlägg av Jardenberg här måste jag säga! Hela inlägget är mycket tänkvärt men jag fastnade särskilt för detta:
”Kan det inte vara så att ett skapande, ett verk, som är samtida med internet är det verk som bäst förstår internets mekanism?”
Det är i dessa tankebanor jag tänkt själv. Jag tror man får problem om man ser internet som en förlängning av andra (gamla?) medier. Internet har sin egen logik, kultur, och regler. Jag tror att alla som vill spela en roll på nätet måste sätta sig in i detta. Genom att betrakta open source men även att se hur web-startups sonderar terrängen, tolkar och konstant förhåller sig till nättrenderna, kan man nog som konstnär/kreatör snappa upp en hel del.
”Jag tror man får problem om man ser internet som en förlängning av andra (gamla?) medier. Internet har sin egen logik, kultur, och regler.”
det är precis tvärtom
människan är så lik sej genom årtusendena att det nästan är lite lattjo
kommunikationsformerna – eller mljligheterna att kommunicera – ändras i takt med tekniken
men: vi är samma skvallrande och gnabbande och diksuterande och uppfinningsrika och intrigerande varelser hela vägen
allt upprepar sej: läs hur – trots ett annat sätt att se på världen människan och universum – bra vi kan känna igen oss i berättelser och dikter och dramer från det gamla grekland och ur bibeln
webben är bara en ny transportkanal: människan tänker ungefär likadant alltid
och: ordet är grunden till alltihop: och det är hur man sätter samman orden som blir till vad man kallar kvalitet
som leder till viss verkshöjd
*
i övrigt är diskussionen om vad som är materiellt eller inte inte alltid så enkel eftersom en räcka ord bildar ju väldigt materiella och synliga företeelser eller ting
här exempelvis ställer jag upp en liten vas med vackert lysande gullvivor
visst är dom fina?
visst finns dom?
*
två kommentarer till ett inlägg högre upp: ”Varför ska en extremt enkel kombination av toner åtnjuta skydd men inte en intrikat kombination av ingredienser och kökstekniker?”
det enkla är det absolut svåraste
den gamla regeln att recept och bruksanvisningar inte når verkshöjd och inte skyddas av upphovsrötten kan onekligen diskuteras i kokboksstimmet vi lever i nuförtiden: en kokbok med personliga uttryck är dock upphovsrättsskyddad: inte recepten