Allt var en fråga om att lära sig från grunden. Att göra att göra-listor. Att prioritera. Att stappla sig fram i QuarkXPress, jag tror det var den version 3.32 som än i dag används på många tidningar. Ett legendariskt program, helt lysande. Att lära sig hur många glassar och frukter man behövde före och efter lunch för att orka. Att känna att man blev trött trots att hela dagen hade varit rolig. Att ta konflikter med en hyperstirrig inhoppande nyhetschef när jag vid några tillfällen skrev åt andra avdelningar. Att lära sig samtalstonen. Att bemöta folk rätt (Martin hjälpte mig mer än en gång, coachade med stor omsorg). Att hantera bildmakare. Det är alltid en speciell grej på tidningar, att varsamt hantera personer i produktionen man är beroende av. Redigerare som behöver få en bild frilagd, redigerare som behöver få en grej framletad i klipparkivet, redigerare som behöver… Det är ofta redigerare som behöver, det är det verkligen. På så vis kräver redigerarjobbet ofta lika stor eller större social förmåga än reporterjobbet gör.
Så var det i alla fall på GP; jag minns det som ett minfält där man fick lära sig hur man kunde tilltala olika personer för att få hjälp. En bildredaktör tittade på mig innan hon sa med avsmak:
”Vem har skickat DIG då?”
Då hade hon och jag presenterats för varann två gånger och jag hade jobbat där i två månader. Hon visste förbannat väl vem jag var och att jag inte behövde fråga någon om tillåtelse att lämna in ett bildönskemål, men skulle givetvis visa vem som bestämde.
Det var rätt mycket sånt på GP. Revir.
