Det är tio år sedan jag gjorde mitt första och enda sommarvick på Göteborgs-Posten.
Jag kände mig väldigt trygg och lugn när jag började. (Jag gjorde alltid det. Ibland brukar jag halvt på allvar säga att den största tillgången i mitt yrkesliv hittills har varit en konsekvent och rejäl självöverskattning – för om man inte begriper hur lite man kan så begränsas man ju inte så mycket av det heller…)
Sommarvicket betalade mig 14 000 kronor i månaden. Mer än jag hade hoppats på, minns jag att jag tyckte. Haha. Personalredaktören måste ha blivit tämligen förvånad över att hans skambud genast accepterades. Å andra sidan var jag tjugo år gammal, och detta var tio år sedan. Det var kanske inte så fel trots allt.
Jobbet bestod i att göra ungdomssidorna Attityd tillsammans med växelvis två olika redaktörer, den suveräne Martin Holmberg och så Johanna Bäckström som numera heter Johanna Lerneby och som på sistone har gjort en rad lysande reportage från ungas värld i Göteborg. (Utpressningen bland de unga, bötningen, det är hennes story.)
Martin blev en väldigt viktig mentor. Han var snäll och pedagogisk, men tvekade aldrig att säga ifrån ganska tydligt om jag inte kom rätt på det eller om jag tog i för mycket åt något håll. En lysande bullshit-detektor, och det var precis vad jag behövde. Han är en av de bästa redaktörer jag har haft, och har kapacitet för svåra chefsjobb, om han själv vill.
Johanna och jag hade alltid kul när vi gjorde tidningen, men skavde mot varann ibland. Ville gärna lite barnsligt och näbbigt överbevisa varann om saker och så. Vi var nog möjligen lite för unga och lite för lika för att vi inte skulle göra det… Läs delar av bötningsjobben – allvar, gör det – via gp.se.
Det hände att jag hoppade in och redigerade sportsidor ibland, åkte ut och skrev en grej om en vattenskidtävling, var med när någon sorts ungdomshus ockuperades i Alingsås. Jobbade för första gången med Jessica Gow, som i dag är en av Sveriges bästa fotografer.
Det var en fantastisk sommar på alla sätt – en känsla av att äntligen, efter flera år på lokaltidningarna, ha fått ett ”break”. Jag minns fortfarande doften i trapphuset när jag på kvällarna rusade ner för att hänta korrade sidor på femte våningen. Utsikten över bangården och ljusen där nere.
