Det gångna dygnet kvalar nog in som det knäppaste i år. För 24 timmar sedan hade jag lagt mig med rusande feber och tilltagande magsmärtor. Sure enough: ett gallstensanfall. En stund senare gick jag till kylskåpet och hämtade det vrålstarka morfinpreparat som jag har fått utskrivet för särskilda tillfällen och tryckte upp en sådan raket där solen inte skiner.
Det tar ju dåligt det här, tyckte jag efter tjugo minuter. Efter trettio minuter var jag hög som ett hus och somnade.
Klockan fem ringde klockan och jag gick upp för att förbereda dagens gig – jag ledde en intern strategikonferens i Stockholm för koncernen i vilken jag är anställd – med att printa ut mina cue cards och fixa till det sista. Var mycket illamående på grund av knarket, tänkte ”bäst jag äter lite yoghurt och flingor så att jag kan spy”, gjorde det, gjorde det, tog på mig kostymen, åkte taxi till flygplatsen, gjorde hela grejen hållen under armarna av Jakob Rubenson och Elin Eriksson och Elisabeth Palombo, åkte hem, åt middag, spelade Kalaha med min dotter, diskuterade supernovor med min andra dotter, gick till Akademiska Föreningen och ledde ett direktsänt ”Debatt i Lund” om afrikansk exploateringspolitik, men såg en kvart innan evenemanget började att mina Twitter-mentions formligen hade exploderat.
Det som hade hänt var att TED.com, alltså stora TED, hade valt ut mitt talk från Oslo i vintras som dagens spridda – spritt till sju miljoner Twitterföljare, spritt via iTunes-kanalen, spritt på alla sätt de kan sprida saker. Man kan se det på TED-sajten här. Och det betyder att det som är min viktigaste story som reporter – hur makt och ansvar fördelas och fördelas om i den digitala revolutionen – får en helt annan spridning. (Uppdatering: 100 000 visningar nådde det på mindre än ett dygn.)
Jag är så otroligt otroligt glad för detta att jag överväger att ta mer morfin. Jag har nämligen fler såna där raketer.
***
Så här ser startsidan hos ted.com ut i skrivande stund.
