Maia Hirasawa är något alldeles enormt fantastisk. Vilken otroligt begåvad person. Och med en recensentklyscha: Hon har ett helt eget uttryck. När hon tolkade ”The worrying kind” i melodifestivalens paus i våras blev kontrasten slående: Tävlingen befolkades av massor av kompetenta sångare och underhållare. Men Maia Hirasawa är artist. Längtar efter att se henne live!
***
Jag knarkar verkligen på Niclas Sigevall just nu (se tidigare inlägg). Jag har EQ:at om min stereo för att höra honom ordentligt. Jamen SATAN! Ni fattar inte. Världen förstår inte.
***
Läste på nån blogg att gammelmedia skulle ha ”förtigit” hela tramseriet med Tiina Rosenbergs trefaldiga ”fuck you” till några harmlösa studentsångare. Ni vet, grejen som toppat både Sydsvenskans och Expressens sajter. Herregud.
***
Jag som alltid försvarat Stefan Andersson… alltså, nu får han fina recensioner för första gången på säkert tio år, för sin visplatta med sånger skrivna runt sanna historier om fångarna på Carlstens fästning, och det är roligt att han får beröm – men jag kan inte instämma. Stefan Andersson kan verkligen skriva musik, men han räcker inte till som textförfattare. Det är ett mindre problem när man inte vill berätta så mycket som han vill den här gången. Ändå är jag glad att albumet ligger här på mitt bord, tryckt som en bok med generöst extramaterial och fantastiska bilder.
