Jag har ett lite komplicerat förhållande till mat. Det blir lätt mycket av allt. Mycket i kvantitet, stora inköp, stora portioner – men också rejäl avhållsamhet, totalt sockerstopp. Växelverkan. Som jag gör det mesta.
En sommardag denna sommar är familjen på en sorts festival. Kunde varit Vattenfestivalen, men det var det inte, och det spelar ingen roll.
Jag drabbas av lust till langos.
Bra langos serveras bara i Ungern och på en del festivaler. (Och då ska man veta att jag aldrig har varit i Ungern.)
Langos ger utrymme för det mesta: sälta och skarphet och fett och krisp. Smör, salt och vitlök på den friterade degen. Inget mer.
Langos ger utrymme för elitism: med hån i blick tittar jag på barbarerna som får sina fat serverade med kall pizzaskinka, gräddfil, riven ost, svart ”kaviar”. Även banan-och-jordnötspizzan behöver alltså sällskap.
Langos är färska. Annars osäljbara. De är varma, de dryper, de frasar, de TALAR OM hur nygjorda de är.
Så långt gott och väl. Vi äter langos.
Mitt problem kommer i nästa skede: då den kulinariska omdömeslösheten slår till, den som får mig att tänka att det är en bra idé att efter en friterad huvudrätt välja en friterad efterrätt. Friterade bananer med vaniljglass och sirap från en lila försäljarvagn med en stor banan i plast på taket. Försäljaren är från Göteborg. Han gör väldigt god friterad banan, och det är alltså till hundra procent inte hans fel, utan mitt, att jag inte riktigt förmår uppskatta de sista tuggorna.
***
Två gånger på bara ett år har vi tackat nej till att få en fritös. Två olika människor har alltså, oberoende av varandra, erbjudit mig en gratis finfin fritös, så att jag kan falla för mina lägsta frityrdegsböjelser och dagligen fritera Camembert och hela Mars-bitar (man gör det i Skottland!) och dessutom göra ljuvliga egna pommes. Det skulle bli katastrof. Jag skulle äta mig till fettemboli till på torsdag. Varför vill dessa fritösgivarmänniskor döda mig?
