I dag: Cirka 81,5 kilo. Samma jävla höfter som alltid. Skallig sedan nittionhundratalet, men det är bara bra, verkligen, jag har noll problem med det. Väger cirka två kilo för mycket, har tränat duktigt med situps och armhävningar och faktiskt lite med hantlar också den senaste tiden, jag känner en liten skillnad i styrka och kan se en viss skillnad på kroppen och till lunch åt jag rätt mycket vete och det blir mycket vete till middag också och det är inte riktigt bra och – och varför berättar jag det här för er?
För att jag har burit vittnesbörd om mina kroppsnojor i dagens tidning.
Det är sällan, faktiskt, som jag skriver något som jag själv åtminstone uppfattar som så självutlämnande. Så här efter publicering fattar jag varför: För en sådan som jag så kostar det på att behöva erkänna att hjärnan inte kan rå på irrationella känslor. För en sådan som jag tenderar den intellektuella erfarenheten alltid att vara lite mera värd än den emotionella; se där en livslång konflikt inbyggd i mig. Läs gärna, och kommentera helst direkt på Sydsvenskan.se, så att eventuella kommentarer samlas på en plats.
Nu är dessvärre kommentarsfältet stängt på sydsvenskan.se, men jag vill bara hålla med och säga heja heja dig – särskilt resonemanget gällande det faktum att den där tankegången tycks förbehållen kvinnor. Måste genast maila min bror som ibland uttrycker dylika ångesttrippar om sitt utseende. Ibland till hans hustrus lätt roade förtret. Jättebra text. Bra tänkt/skrivet.
Jag hann inte kommentera din artikel innan kommentarerna stängdes. Men jag tycker det var en bra artikel. Jag tror att det du känner är rätt så vanligt, åtminstone känner jag själv igen mig i det mesta du skriver. Det visar också att även vi män är ”offer” för skönhetsidealen. Som föregående talare sa, bra tänkt och bra skrivet.
Tack ska ni ha, uppskattar att ni tog er tid att kommentera!
förlåt om jag är en partypooper men personligen är jag jävligt trött på mediemän som måste plocka in sina barn i texter och därmed får någon slags automatisk ”gilla tumme” (lex backman).
för att ramma in min poäng tycker jag att ”sverige måste expandera sina gränser för att skapa livsutrymme och därför ska vi invadera polen, rumänien, böhmen-mähren och ta oss ända bort till oljefälten i öst MEN samtidigt kan jag inte låta bli att kolla på när mitt månadsgamla barn ligger och sover i sin spjälsäng och det finns inget så underbart som att snuffa lite på dess huvud…”
Du har rätt, det görs för mycket. (Sedan kan det vara mer eller mindre relevant förstås; i det här fallet tycker jag nog att fostran och arv och miljö är centralt, inte minst som pappa till döttrar.)
Nej. Det görs inte för mycket. Backmans blogg följer jag inte och har bara läst det där om den vårdslösa bilisten, men har man ordet ”pappaliv” i bloggrubriken kanske det passar rätt bra att låta barnet ta plats bland orden?
apropå män som använder sig av barn:
http://www.expressen.se/kronikorer/marcusbirro/1.2511019/marcus-birro-jag-tycker-massmordaren-fortjanar-att-do
om ett år när svenska akademins ordlista inkluderar ordet ”douchebag” kommer illustrationen bestå av en bild av birro.
Expressen överexponerar honom. För allas skull borde man ta det lite lugnare med det.