* Osignerade ledare kommer inte att finnas någonstans; tanken att ett massmedium skulle kunna hysa någon sorts kollektiv åsikt ter sig alltmer bisarr.
* Alla medier kommer att förlora kontrollen över mottagarnas konsumtionsrytm och konsumtionstid. Alla kommer att läsa, lyssna på och se exakt det de vill, exakt när de vill det. Tv-tablån kommer att betraktas ungefär som min generation betraktar smågodis: Minns ni när vi var små, då fick man inte välja själv! Man fick räcka över sin pappersfemma till godishandlaren, säga ”inga salta” och i övrigt hoppas på det bästa.
* Kommersiell radio som vi känner den i dag är fullständigt dödsdömd, som en konsekvens av ovanstående. Vi kommer helt enkelt inte i lika stor utsträckning låta andra välja åt oss.
* Margret Atladottir är tio gånger smartare än många tror, tio gånger mer uppstyrd, metodisk och målmedveten. Om hon själv vill blir hon tongivande i svensk journalistik under lång tid. Det är ingen slump – och jag är stolt över att säga det, för er som ännu inte vet – att hon nu är knuten till Sydsvenskans Dygnet Runt.
* Presstödet försvinner så klart. Varför ska staten ge pengar till Schibsted?
* Tv-licensen försvinner lika klart. Skälet är inte så mycket politiskt som tekniskt; det handlar om Stenbecks fyra steg, som jag redogör för här, i slutet av texten.
Jag skulle kunna fortsätta att publicera ytterligare omgångar med drapor om medievärldens framtid på denna plats om två dygn, men i stället tänkte jag testa ert tålamod och er ork genom att be er att genom mejl eller på egna bloggar ge summa tre prognoser om medievärldens framtid på det sätt som jag har gjort här ovan. Jag lägger ut svaren, om jag får några, vilket jag bedömer som osäkert gränsande till mindre troligt. Men jag hoppas, för framtidsdiskussionen behövs, och framför allt (men verkligen inte bara) behövs rösterna från dem som inte arbetar inom de etablerade medierna. Så kom igen. Annars bloggar jag ett boktips i övermorgon bara.
