För nittio år sedan i dag fick vi allmän rösträtt i Sverige. Berättade för barnen vid frukosten. Gammelfarfar Walter berättade att han kom ihåg det, när han var nio år och hans mor fick rösträtt. Fyraåringen följde inte riktigt, men sexåringen gjorde. Ögonen som vidöppna cirklar. Och så skakade hon bara lite på huvudet. Så puckat det var förr. Man fick slå barn, alla fick inte bestämma, barn hade aldrig två mammor eller två pappor, ingen fick vaccin eller medicin och… den stora grejen är att hon tar det för givet.
Jag tror att det är bra. Grundläggande rättigheter ska vara en självklarhet – samtidigt som det är exakt den mekanismen som gör förstagångsväljarna till soffliggare och konsumenter i stället för röstande aktivister. Här finns en dold ambition i mitt föräldraskap: jag vill ha politiska barn.
