Jag ser nu här på torsdagskvällen att Kennet Andersson, en fin fotbollsspelare och såvitt jag kan bedöma en tänkande person, sällar sig till den stora skara personer som talar om att Sverige måste ”våga” olika saker i morgondagens match mot Italien. Detta har utsagts av diverse experter, som den oerhört påfrestande och i innehållet tunne Daniel Nannskog, som Tomas Brolin, som förbundskaptenen Erik Hamrén, vars tid som ledare över detta landslag känns som ett enda mörker.
Genom att visa mod kan man åstadkomma avgörande saker i idrott, det finns exempel på det. Men det som gör fotboll till världens mest intressanta sport, det är att elva på pappret sämre spelare kan slå elva på pappret bättre spelare – under förutsättning att de är bättre förberedda för den aktuella uppgiften.
Ingen tennisspelare kan gå ut och liksom outsmarta Roger Federer. Ingen kan åka snabbare i en störtloppsbacke än Heinrich Hahnenkammrennen genom att studera branten lite mer i detalj. Men Island kan lugga Portugal på en poäng i fotboll. Om de har planerat matchen rätt.
Erik Hamréns ledarskap har möjligen vissa fördelar – men den som har läst Jesper Högströms analys av det i tidningen Offside, och sett Hamréns managementfernissa spricka, har rätt svårt att se dem. Nackdelarna manifesterades förmodligen allra tydligast i skräckmatchen mot Ukraina i EM för fyra år sedan, när Sverige ställde upp med en sorglös hejdlös formation där ingen defensiv spelidé fanns. Stryk blev det, vilket inte är hela världen, det blir det ibland. Men hade Hamrén gjort sitt jobb, det vill säga förberett spelarna taktiskt efter grundliga studier av uppgiften, så hade det inte skett på det sättet.
Under Hamrén har Sverige mirakulöst vänt 0-4 till 4-4 mot Tyskland borta. Det var osannolikt, och förstås en mästerlig prestation av ett antal spelare som spelade på toppen av sin förmåga – den då inbytte och ofta kritiserade Kim Källström, till exempel, utan vars enorma blick för spelet och precisa passningar vi hade fått se i månen efter de där målen.
Det bragdartade i den där vändningen lyste så starkt att fiaskot som föregick – fyra insläppta mål – inte analyserades alls.
I morgon åker Sverige i alla fall ur fotbolls-EM, och Erik Hamréns evighet är över. Näste förbundskapten har mycket temperament, men det är inte därför han är regerande svensk mästare. Det är för att han alltid har haft ett professionellt förhållningssätt, och en analytisk kapacitet.
Förlusten som vi sannolikt åker på kommer inte att förklaras med att de svenska erfarna proffsen skulle sakna mod. Förlusten kommer att bero på att laget inte är tillräckligt taktiskt drillat och förberett.
Men det är klart att jag kommer att hålla på Sverige i morgon. Det är klart att jag hoppas att Sverige kliver ut med cynism, hårdhet och stenhård defensiv disciplin och att Zlatan får ett enda frisparksläge och dundrar in bollen i hundraåttio, att vi grisar oss till ett slutresultat på 1-0 och får vara med ett tag till.
Och så önskar jag att en enda svensk journalistkollega efteråt, eller inför för all del, frågar Erik Hamrén en enkel fråga, som borde ha upprepats på varenda presskonferens tills svaret blir begripligt:
Hur skulle du beskriva Sveriges defensiva spelidé?
