Vänner! Mötesdeltagare! Det gör mig rörd att se att ni så mangrant slutit upp till det definitivt avslutande seminariet på temat kläder och accessoarer på svenska redaktioner! Ert intresse överväldigar mig, och jag ser ju också hur fint ni alla nu bär era redigerartofflor och era mellanchefskavajer och alla de andra attribut som vi har diskuterat tidigare.
Den sista delen handlar om något som jag själv har långtgående sakkunskaper om. Vi ska i dag prata om den rakade redaktionella skallen, eller som den kortare benämns:
Kulturjournalistfrippan.
Låt mig genast med en rad tydliga exempel visa att detta är ett estetiskt val som skär rakt igenom hela branschen av journalister som bevakar kultur och nöje och därmed besläktade frågor. Det är inte i dag helt klarlagt hur samordningen av rakningen går till. En vanlig tes hos internationella forskare är att rakningen utförs av illegalt inhyrd polsk arbetskraft (jfr ”Den polske hårmeckaren”) som finansieras av fackförbundet SJF. Det ska dock sägas att det inte finns några bevis för det, i vetenskaplig mening.
Nå. Jag lovade er exempel, och det ska ni få, jag nöjer mig med ett litet fåtal – men ni bör minnas att det finns många fler:
Patrik Svensson, Sydsvenskan. Anders Nunstedt, Expressen. Stefan Malmqvist, Svenska Dagbladet. Jan Eklund, Dagens Nyheter. Johan Lindqvist, GP. Kai Martin, GT. Dan Panas, Expressen.
Här finns sedan en rad underkategorier, som till exempel trimmertrimmarna, hyvelrakarna och skäggkompensatorerna. Dessa lämnar jag till er att studera närmare på egen hand.
Men tiden rusar, gott folk, klockan är mycket. Jag har en frisörtid, så vi får sluta lite tidigare i dag.
