Välkomna, ni outtröttliga seminariedeltagare, till steg sju i detta tillvänjningsprogram för livet på svenska redaktioner.
Vi ska i dag tala om ett flockbeteende. En sorts gruppritual, vars betydelse helt enkelt inte kan underskattas för den redaktionella personalen:
Vikariepuben.
Varje sommar inträder ett stort antal stjärnögda ungdomar på svenska tidningsredaktioner i akt och mening att dundra in vänsterkryssen fortare än någon kan säga PO.
De måste då rimligen bonda. De måste då rimligen kolla hur stor chans de andra har att bli inlasade. De måste, framför allt, diskret luska kring hur de lyckades i löneförhandlingen. Alltså kan man alltid lita på att någon av dem under juni månads första veckor ordnar en vikariepub. Här finns då några förhållningsregler, för att evenemanget ska avlöpa väl, och som seminariedeltagare tror jag att ni gör klokt i att anteckna detta:
1. Inbjudan måste gå ut via ett enda stort gruppmejl, och med ganska kort varsel. Ingen får missas, och ingen, absolut ingen, får få inbjudan som ett cc.
2. Journalister måste under de första åren i sin karriär lyckas kombinera sin stjärnögdhet med en image av att vara lätt blasé. Ocoolhet är Inte Bra. Inbjudan till en vikariepub får därför inte vara för glad, inte för angelägen, inte för organiserad, inte för uppstyrd, inte för entusiastisk och den får framför allt inte avslutas med orden ”Väl mött”. (Det skedde en gång i samband med en planerad vikariepub på Lunds Dagblad med fruktansvärda följder. Tidningen har sedan dess inte utkommit på 40 år.)
3. Vikariepuben måste avslutas i god tid och i god ordning. Den äckliga spritromantik som fanns kring svensk journalistik förr – minns att Thorbjörn ”Öset” Larsson har sagt att han slutade dricka sprit, obs sprit, på jobbet på 80-talet! – finns faktiskt inte längre kvar. Det är aldrig längre okej för en vikarie eller någon annan att komma bakis till jobbet.
Så! Mycket bra! Vi håller det absolut avslutande seminariet i övermorgon, välkomna tillbaka då.
