Välkomna till det andra seminariet om kläder och accessoarer för redaktionellt bruk. Vi ska i dag tala om ett ytterligt viktigt attribut för subtil inomredaktionell kommunikation:
Redigerartofflan.
Personer som arbetar med redigering är av naturliga skäl tvingade att stanna inomhus vid sina maskiner under hela arbetspasset. Det vore alltså direkt osunt för dem att trava runt i vinterstövlar i åtta timmar.
Så långt inga konstigheter. Klart redigerare inte ska göra drivhus av sina fossingar.
Problemet som ofta uppstår är den osunda bindning till de personliga tofflorna som redigerarna utvecklar. Redigerarna är något så paradoxalt som kreativa vanemänniskor. De vill sitta på samma plats som i går. De vill göra saker i den ordning de brukar. Och de vill. Inte. Byta. Tofflor. Det spelar ingen roll om de luktar som efterbrännkammaren vid en slamavskiljningsstation eller ramlar i bitar och måste lagas med silvertejp – tofflorna stannar. De står där under redigeringsön som en enkel och tydlig revirmarkör. Här jobbar jag, ja, här nästan bor jag. Och ska du använda min dator, vilket du inte ska, så ska du ändå veta vad du gör: du invaderar mitt personliga utrymme.
Allt detta omfattar en väl ingången redigerartoffla. Se till att du vet det, innan du över huvud taget sätter din fot på en redaktion.
***
Arketypisk bärare av redigerartoffla: Mikael Hjerpe, tidigare GP, hade ett par fantastiska sandaler på nittiotalet som mötte alla kriterier.
