Förläggare Tobias Nielsén tittade stint på mig med luggen så där karaktäristiskt framramlad. Sedan sa han det – en mening som jag aldrig tidigare har hört riktad till mig:
Du är alldeles för ödmjuk.
Han var lite rosig om kinderna också, inte direkt irriterad tror jag, men passionerad. Han menade verkligen precis vad han sa.
Det var ett speciellt ögonblick. Där och då såg jag på honom hur mycket han tror på min bok, på idéerna i den, på att detta är en bok som ingen som vill förstå vår samtid och vår kultur kan strunta i att läsa. Jag blev lite rörd av det där. Han tycker att jag har varit för blyg, tror jag, kanske lite för defensiv med det jag har att komma med den här gången. Han har nog rätt. Jag tror ju på goda grunder att folk ibland tröttnar på vad som ändå låter som marknadsföringssnack, hur jag än försöker betona idéer. Tobias tänker inte alls så: detta är det bästa du har skrivit, Andreas. Du har ju slitit som fan med varenda detalj. Säg det! Du har ju passion för detta, sluta ducka!
Som sagt. Ingen har någonsin sagt så där till mig.
Det hör kanske ihop med att självförtroende och självkänsla är två olika saker. Jag får fundera på det.
Och förmodligen tycker Tobias att jag har snackat runt länge nog nu. Så nu ska jag äntligen göra som han har sagt åt mig i flera månader, nämligen ordentligt och utan reservationer försöka tala om för er varför ”Bekvämlighetens tyranni” är så viktig för mig.
Den är viktig för att den handlar om helt avgörande frågor för samhället. Om vi inte löser de utmaningar jag beskriver har vi ingen chans att lösa klimatkris, energikris eller informationskris heller.
Den är viktig för att den är lättillgänglig, till skillnad från nästan all annan litteratur som handlar om våra digitala liv. Den är fyrtiotalistsäkrad av mamma och pappa. Den är nedstruken, förtydligad, renodlad av redaktör Joakim Tholén och min övriga solida infrastruktur för allt intellektuellt arbete.
Den är viktig för att jag har arbetat på ett helt nytt sätt: under fem år har jag testat stora delar av materialet på en föreläsningspublik i totalt 31 länder. SEDAN har jag skrivit boken. Inte tvärt om, vilket är det vanliga. Jag är därför helt helt säker på att det jag skriver är relevant och lätt att förstå för många. Det som handlar om hur vi sköter våra relationer, våra pengar och vårt informationsintag. Hur vi släpper kontrollen och fattar dåliga beslut, helt bortkollrade av lite smidig användarvänlighet. Hur vi låter Google uppfostra en miljon svenska skolbarn utan att betala en spänn för det, bara för att det funkar smidigt.
Den är, sist men inte minst, viktig för att den är en intellektuell utgångspunkt, inte en slutpunkt. För att den inte är konkluderande, utan öppnande. Levande materia, levande kultur: vad du gör av det jag har att berätta är upp till dig.
I går firade vi boken. Man kan läsa förordet här. Vi var någonstans runt åttio personer på mysiga SN7 i Gamla Stan. Alla böcker i lokalen utom fyra sålde slut. Hittills är jag intervjuad av sju medier, och mer verkar det bli. Nya samtal med den internationella agenturen väntar i veckan. Och nu sitter jag hemma hos svärföräldrarna på Lignagatan efter ungefär tre timmars sömn och tittar på bilder från i går. Hyggligheten hos kolleger som kom, vänskapen och värmen från gamla kompisar. Elenore, herregud, vi har inte setts sedan gymnasiet! Pelle, vi ses väl vart tredje år sådär av en slump! Jag blev så glad över var och en som dök upp.
Men för att återigen hedra min förläggares passion och betydelse för denna bok, så kan den här texten bara avslutas med tre ord:
Läs ”Bekvämlighetens tyranni”.
