För en regnig dag

Det bästa med ”Hemliga pappan”-projektet är dess lågintensiva fortlevnad. Jag bloggar inte om föräldrafrågor sedan många år, och det är länge sedan jag var ute och mötte läsare i det ärendet – men då och då dyker det upp något sådant här, en bokbloggare som har snubblat över ”Hemliga pappan” och tycker mycket om den. Jag blir lika glad varje gång, och fortsätter att känna ungefär som för en lotterivinst för den där boken – den var ju inte alls planerad, inte meningen, inte uttänkt, inte slitsam eller långsam att skriva, inte jobbig på något enda vis. Jag har exakt noll hopp om att få till en sådan skrivperiod någon enda gång till i livet, och det är helt okej, jag är bara glad att det blev så just den gången.

Det blir annars lite slitsammare att skriva, jag märker det, och jag vet inte varför. Kanske har jag höjt kraven på mig själv lite, kanske har jag bara blivit äldre. Hur som helst blir det nu väldigt mycket mindre skrivande ett tag – från och med 1 oktober och i tio månader är jag inte på Sydsvenskan, utan först föreläsare på heltid, och sedan hemma med min son, mitt tredje och garanterat sista barn. Det blir bra. Jag ska försöka hinna läsa mycket, fylla på förråden. En effekt av dagspressens rationaliseringar och höga produktionskrav är att nästan allt man läser som kulturjournalist också måste omsättas i någon form av text. Det där underbara förutsättningslösa påfyllandet blir det allt mindre tid till. Jag hoppas kunna reparera det något under den lille mannens förmiddagslurar.