Den här texten gick som söndagskrönika i Sydsvenskan 2004. Jag tycker kanske att den är mer känslosam än bra, men en kollega ville absolut se den ompublicerad, så här är den… Detta förstås apropå den beramade dokumentären i SVT om det svenska pingisundret. Som ni mååååååste se. Måste måste måste.
***
Det händer att folk – det svenska folket, till exempel, i en omröstning – säger att både Borg och Stenmark var större i sina idrotter. Gjorde större prestationer.
Sorry men… det är fel.
Fel.
Sveriges främste idrottsman alla kategorier genom historien är Jan-Ove Waldner.
Jag var i Kina för två år sedan. En ung statlig chef i kostym nämnde den långe basketspelaren Yao Ming, och pekade mot mina 191 centimeter. Jag måste ju gilla basket.
Jovisst, gestikulerade jag, men pingis då! Jag kommer ju från Jan-Ove Waldners land!
Jag minns det som om jag hade en film framför mig just nu:
– Waaaalldanaaaah? Åååååååh, jublade kinesen och visade en patenterad J-O-serve.
Vi utbytte därefter gestikulära artigheter. Han visade en blixtrande snabb Erik Lindh-backhand med vänstern. Jag visade Liu Guoliangs defensivslag och namedroppade Ma Wenge, men då teckenspråkade kinesen en gammal man med käpp. Ma Wenge är slut, det visste jag väl?
Sedan gick jag vidare, runt ett hörn, och såg en tolvmetersaffisch på en vägg med Waldners coola nuna på.
Waldner gjorde debut i elitserien vid tolv års ålder 1977. Jag tror att han vann. Han skulle just fylla 17 då han spelade EM-final. Han vann VM 1989 och OS 1992 och tog sin största seger 1997, då han vann VM i Manchester i sju matcher, bäst av fem set, utan att tappa ett enda.
Waldner – världen 21-0.
År 2000 var han uträknad i OS-pingisens stekheta kvartsfinal. Den ranglige Vladimir Samsonov spelade som en maskin. Men plötsligt: två suveräna servar var allt som behövdes. J-O vände och vann, och föll ihop i fosterställning på hagens golv. Reste sig, helt slutkörd, och med ett för honom helt nytt ansiktsuttryck jublade han i hallens fyra riktningar.
Hans ansikte sa: Att det gick! Att det ändå gick!
Han slog sedan Liu Guoliang sönder och samman i semifinalen, och vände 0-2 till 2-2 innan han förlorade finalen mot den då nästan oslagbare Kong Linghui. Just samme Kong som såg gammal och stel ut och inte hade något att sätta emot i dubbeln mot Waldner och Persson i onsdags.
För nu är det OS igen. Resultaten i just detta mästerskap spelar mindre roll. Waldner har presterat lysande spel. Igen.
De har skickat fram generation efter generation från ett land med tio miljoner licensierade pingisspelare, och från alla andra länder i världen. Waldner har slagit dem. Den talangfulle serben Aleksandar Karakasevic. Den talangfulle serben Aleksandar Karakasevics pappa. Säg ett namn bara. Alla har fått pisk.
I Niklas Schiölers essäbok ”Konstellation” finns förklaringen, och den är underbart formulerad:
”Han ser slaget genomföras, känner det lätta greppet om racketskaftet, hör det gnisslande ljudet av skorna mot golvet, lyssnar till det subtila bantuspråksliknande klickljudet när celluloiden träffar den nylimmade gummiplattan, känner från ryggrad ut till yttersta fingerspetsar hur bollen liksom magnetiskt suger sig fast mot gummit, inser hur den i en brinnande friktion skall lämna racketen för att med haikuprecision omöjligen hamna på någon annan plats än den optimala, låter spelarmen fullfölja slagrörelsen samtidigt som blicken följer bollbanans ballistiskt uträknade båge. Han förnimmer hur kroppen redan börjar inta utgångsställning för motståndarens eventuella retur, vet att han liksom ligger före, långt före (all denna tid!), bestämmer sig för hur han skall göra om bollen kommer tillbaka. Han ser faktiskt slutet på slagväxlingen under själva spelet, läser färdigt kapitlet innan andra ens har vänt blad. Det är hans intrig.”
En miljard kineser kan inte ha fel. Och de kan inte slå honom heller. De kallar honom ”det evigt gröna trädet”.
Waldner är evig. Waldner är störst. Vår störste. Och är du av en annan åsikt så tycker du fel.
Oj, Andreas, jag råkade bara via andra klicktryck komma in på denna sida. Du får välja om det hade att göra med min beundran inför dig eller med min självupptagenhet.
Kanske har jag läst detta förut, kanske har jag också sagt något till dig. Men mitt i en situation, när barn är sjuka, jo jag vet ju att du också har smååriga barn, och när jag borde göra annat och bara klickade hit och dit – ja, jag tänker inte ursäkta mig, trots att jag borde skriva på min nya bok, sköta andra offentliga uppdrag, tänka på middag etc etc – så läste jag din ”vurm” för J-O. Och din vänliga presentation av ett utdrag från en av mina tidiga böcker. Jag blev lite paff och mycket gråtande. Jo, Borg har inte historiskt varit bäst i sin sport (om än fantastisk), Stenmark har varit det, men i en sport som på hög nivå engagerar ett tiotal länder. En miljon kineser spelar professionellt, bara två idrotter engagerar fler länder till ett VM/OS: fotboll och friidrott. Men där finns sammantaget inte så många satsande tillsammans som i Pingis-Kina (ett land jag annars har stora politiska och moraliska problem med).
Jag vill inte sitta här och vara vare sig nostalgisk eller kategorisk. Helt enkelt såg jag bara din artikel (av de 300 jag läst av dig, och alltid med utbyte) och jag kände att jag måste skriva. P.S. J-O är för mig, trots allt, ändå tvåa. Störst bland idrottare (och då får jag utgå från det jag har sett) är idioten (?) Maradona, den ändå oöverträffade. Men och alltså, av det jag kan bedöma är J-O snart därefter.
Ja ja, nog sagt, nu måste jag skriva ett föredrag om Martinson och två om min nya bok ”Poäter. Om mat och poesi”. Har du läst den? Nej, naturligtvis inte. Men du skulle kunna få ett ex i din brevlåda, om nu sådana finns kvar i dessa cyberelektroniska tider.
Allrabästaste från Niklas Schiöler
Vad roligt att du hittade texten! Den hade inte blivit detsamma utan citatet från din bok!