I morgon leder jag mitt livs tredje begravning i rollen som borgerlig officiant. Det är en märklig känsla att se fram emot ett sådant tillfälle, men jag märker att jag gör det: Det skänker en känsla av djup mening att få vara med när anhöriga och vänner tar farväl av en älskad bortgången.
Nu har jag gjort i ordning mitt griftetal och min tunna pärm med de papper jag behöver, och tror att allt ska vara på plats. Sedan kommer jag till kapellet i mycket god tid, kanske 45 minuter före, och ser till att jag har vatten vid min plats. Jag tittar en ordentlig stund på kista och blommor och kort. När ceremonin är klar och besökarna har lämnat, så går jag tillbaka till kistan och böjer huvudet lite och säger ett tack.
Detta förstås för min egen skull; jag tror ju att döda människor verkligen är borta. Men jag tror också att vi ordnar den här sortens ceremonier lika mycket av respekt för dem som är kvar, och för oss själva. Det är viktigt för mig att uttala mitt lilla tack, för det blir ett slags enkel påminnelse om det allvar och den omsorg som ska genomsyra relationen till våra nära.
