Ser att en femtonårig flicka har förlorat hela sin familj i en brand i Karlstad. Mamma. Pappa. Två små syskon, fyra och fem år gamla. Var och en av dessa förluster en fullständig katastrof.
Hon är femton år.
Jag försöker att inte klicka bort nyheten genast. Låta den få verkan i mig i stället.
Sedan tänker jag på närhetsprincipen, som styr alla nyheter, och, som det tycks, vår förmåga till inlevelseförmåga. Den förlust som har drabbat flickan i Karlstad minner om liknande förluster, igen och igen, men på andra platser i världen.
Vi gör inte tillräckligt. Jag gör inte tillräckligt. Ingen gör tillräckligt.
När jag var sexton år intervjuade jag författaren Eino Hanski. Han är död nu. Han var flykting, och jag minns inte allt han sa, men en sak minns jag för alltid: att litteratur handlar om, måste handla om, empati. Att det var hans uppdrag som författare, att skildra umbäranden på ett sätt som får människor att bli ännu mer människor, genom handgriplig hjälp, genom gåvor, genom politik.
Så… jag vet inte riktigt vad jag ville säga här egentligen. Kanske bara detta: klicka inte genast bort nyheten om den är av svartaste sort. Håll kvar den lite, låt den få verkan.
