Jag ser inte ut så här längre. Det är det första jag tänker när jag tar fram det som blir dagens klipp i min lilla ”lära mig att jobba i studio”-serie som jag har pysslat med under vintern.
Som ni förstår (särskilt ni som känner mig väl) så har jag gjort detta systematiskt. Spelat in fem i taget, blandat ordningen så att det inte ska bli samma tröja fem inslag i rad, skickat till Jakob för lätt tillputsning och sedan pytsat ut när jag har tyckt att det är läge. Just det här klippet är inspelat för ganska precis två månader sedan, i början av mars. Då åt jag mycket mer kortison än jag gör nu, och åt fortfarande flera andra mediciner som jag inte längre behöver. Och har förstås tränat varenda dag sedan dess. Den där lilla linjen under mitt öga är inte där längre. Ögonlocken inte lika tunga när jag ser mig själv i spegeln. Så det här bevisar det jag redan vet: jag blir fortfarande tydligt friskare och starkare. Överväldigas, igen, av tacksamhet mot den stilige man vars lever jag fick överta vårdnaden om, och mot alla dessa vårdproffs jag har mött.
Och innehållet i dagens klipp? Ja, passande eller inte, det handlar om att dö digitalt. Se det tack.
