Pratar med vänner i USA, en svensk familj vars båda två små söner är födda där. Tio år har det blivit hittills. Mamman i familjen är redan medborgare och pappan ska bli det snart.
Varje dag talas det i amerikanska medier om ”the opioid epidemic”, kanske bäst översatt som ”opiatepidemin” eller kanske starkare: ”drogepidemin”. Enorma mängder amerikaner berusar och dövar sig. Men med vad? Heroin? Jo, visst, men framför allt smärtstillande läkemedel.
Havererade vårdsystem gör det lätt att få dyra opiater utskrivna – medan pressad ekonomi gör det frestande att sälja preparaten vidare.
Här gäller det att skilja på huvudsak och bisak, men det är ändå en bisak som fångar min uppmärksamhet: själva ordet. Missbruket som epidemi. Som ett virus som vi för tillfället saknar behandlingsmetoder för.
Jag avskyr det, instinktivt och intensivt. Det signalerar uppgivenhet, som inför en jordbävning eller ett vulkanutbrott. Bara att slå ut med armarna: finns inget att göra åt.
I språket döljer sig politisk resignation.
Vi slutar samtalet, och jag frågar om epidemin oroar dem, som svenskar. För sönernas skull. Det gör den inte, för alltid är det ju något som kan bekymra en, var man än lever sitt liv. Mamman i familjen påminner: ”Att slippa ifrån alkoholkulturen var ett bra skäl att flytta från Sverige”.
