En smula bedrägligt

Ibland tänker jag på ett rätt fint reportage i tidningen Offside, det är ett par år sedan det publicerades.

Alla älskade det, men jag menar att det bygger på ett slags bedrägeri.

Jag ska förklara varför.

Premissen: Det sitter ett fotografi på väggen på Offsides redaktion. Några killar har spelat fotboll mot varann i Gothia Cup, någon av dem jublar, någon av dem gråter. Det är en väldigt fin bild. Till saken hör att bilden är tagen av fotografen Peter Widing, som dog för en tid sedan efter en svår depressionssjukdom. Det finns alltså ingen att fråga, och Peter Widing visste för övrigt inte själv heller:

Vilka var de där grabbarna?

Anders Bengtsson, chefredaktör, bestämmer sig för att ta reda på det. Sedan gör han det. Han lyckas. Det är en del resande och ringande och dörrknackande, men till slut går det. Det är medryckande skildrat.

Men – det är inte riktigt hederligt gjort.

Offside har en enorm läsekrets. Hade målet varit det som reportaget påstår, att ta reda på vilka grabbarna på bilden är, så fanns det alltså en överlägsen metod:

Att publicera bilden.

Offside hade på det sättet fått sina svar på en dag.

Men då hade de inte fått sin story. Inte sitt drama. Inte scenen på Malta där Anders Bengtsson har hittat den ena killen, och ensam dricker ett glas av Peter Widings favoritvin.

Dramaturgin fick alltså gå före journalistiken.

Anders Bengtsson skapade en svårighet som inte fanns, för att få sin story.

Han är visserligen inte ensam. Sådana där tokhyllade poddar om begångna brott gör likadant. Radiolab också ibland, helt berusade på sig själva och storyn om sin egen oerhörda skicklighet, och jag tycker att det blir outhärdligt till slut.

Man måste vara oerhört försiktig när man lånar från romankonst eller filmkonst när man gör journalistik, på samma sätt som man måste vara extremt varsam när man lånar ut journalistikens redskap till kommersiella tjänster och ”content marketing”. 

Något går så väldigt lätt förlorat för båda.