Loggar in på lite sociala medier. Loggar ut.
Giftet har kanske snart gått ur kroppen. Koncentrationsförmågan djupnar igen. Människor som jag har följt utan att känna, ett slags seriefigurer som har fått ta för stor plats i mitt liv, sjunker undan. Jag glömmer att de finns. Poddsnubbars ord anses plötsligt relevanta för samhället och kulturen, samtidigt som nästan ingen läser Jerker Virdborg för att träna sin empati eller Rebecka Kärde för att träna sin textanalys. Det blir ingen bra kultur av det. Att använda sociala medier mindre är ett bra sätt att återta seriöst läsande, skrivande och tänkande.
Men! Jag ser också bra saker! Som att folk reagerar på att den trevlige gamängen Jens Ganman utses till Årets svensk, det är bra att folk reagerar på det. Hans grova generaliseringar och yxiga humor har givetvis inte lämnat några bestående positiva avtryck i svensk offentlighet. Men Johan Hakelius – chef på tidningen Fokus som delar ut utmärkelsen – fortsätter folk att ta på allvar, ni vet han som viftade bort svenska nazister som inget särskilt att bry sig om, och därmed skrev ut sig ur seriös svensk debatt.
Det kom en ny rapport bara häromdagen, som visar att antisemitismen är ett fortsatt betydande problem. Bara någon som sätter tom provokation före all seriositet kan skriva som Hakelius allt oftare gör.
Jag undrar så vad som händer med vissa tänkares överjag. Den där härliga gamla mänskliga kompassen, omdömet, den demokratiska instinkten, den konservativa grunduppfattningen att genuin sakkunskap går före känslouttryck. Det måste ju kännas någonstans, när man går över gamla gränser? Det måste ju finnas stunder av tvivel? Hur ser till exempel den sympatiske PM Nilsson sig i spegeln numera? Historien kommer att visa att han och hans tidning gjorde avgörande insatser för att få svensk borgerlighet att acceptera ett parti marinerat i rasism, företrätt av en ändlös parad grobianer som måste sitta på händerna för att inte råka göra Hitlerhälsning.
Är det den insatsen man vill ha gjort? Är det just detta som man vill ska bli ens eftermäle?
Jag har syskonbarn med mörkt hår och utländskt klingande efternamn.
Jag har en gudson som är homosexuell.
Jag är ingift i en släkt som innehåller åtminstone tre olika världsreligioner och företrädare för runt tio länder.
Tror ni att jag tänker ge mig lättvindigt?
Det är avvikarna som de vill åt, de som talar om åsiktskorridorer. För en sverigedemokrat är det alltid massinvandring. För en sverigedemokrat är den homosexuelle alltid suspekt, och den som inte i god svensk ordning går i kyrkan en gång om året är teologiskt opålitlig.
Det går att ställa sig i vägen för denna gränslösa provinsiella dumhet.
För en person som vill destabilisera landet för att skaffa sig skäl att stoppa de mörkhyade från att komma hit så är all brottslighet alltid rekordhög, trots att all forskning visar att den inte är det.
Läs på. Tala ur övertygelse. Ställ er i vägen för dumheterna. Prova, så får ni se. Det går.
