För rätt länge sedan skrev jag en, tycker jag, helt läsbar rapport som en del av ett konsultuppdrag. Jag publicerar den här, uppdelad och redigerad. I dag: del ett, som handlar om ”länkskatt” och om vad internet är.
***
Frågan om länkskatt – idéerna bakom, tekniken bakom, politiken bakom – kräver sannolikt att man tar ett steg tillbaka och inleder med att begrunda vad internet är.
Det kan låta lite storslaget, kanske. Men nog ändå nödvändigt.
Det kan nämligen vara lätt att i filosofisk mening nöja sig med att beskriva internet som i runda tal en miljard unika webbdomäner, var och en med sitt innehåll. Som en myriad av nischer, som samexisterar utan inbördes hierarki. Men i den meningen blir internet bara ett digitalt bibliotek. Det räcker inte.
I stället bör man tänka på länkarna som internets grundfundament. Musikern Peps Persson beskrev det – underbart men oavsiktligt, eftersom han talade om något helt annat – när han i en nylig intervju förnekade att människan har en själ. Själen finns i stället i texturen mellan människor. I det som binder oss samman.
Precis så bör vi förstå internet. Poängen med det icke-hierarkiska pluralistiska systemet är den rikedom som länken ger, den generositet som varje länk innebär.
Googles grundläggande system för relevansberäkning bygger på en djup insikt om exakt detta. I dag mäter algoritmen relevans på en rad komplicerade vis, men den första idén runt PageRank (systemet fick sitt namn efter Googles ena grundare Larry Page, som i dag styr moderbolaget Alphabet) bygger på ett antagande:
Varje länk är resultatet av en relevansbedömning.
Någon har skrivit en text, och funnit något värdefullt på en annan plats, och således erbjudit en länk dit. Detta måste i varje del karaktäriseras som ett klassiskt redaktionellt omdömesbeslut.
Och här kan man alltså sammanfatta det geniala i Googles idé: Genom att mäta antalet länkar in till en sajt får man en fingervisning om hur många människor som har bedömt innehållet där som relevant. På samma sätt som en forskare bedömer ett akademiskt verk, således. Många citeringar lika med hög relevans.
Det är lite hisnande, men det går inte att beskriva på något annat sätt: PageRank är ytterst en algoritmisering och en automatisering av det mänskliga omdömet.
Ser man detta, så ser man också vilken Googles vision av internet måste vara. Google vill se ett internet som är flyktigt och organiskt, där vi hela tiden rör oss från plats till plats, beroende på vad vi behöver – och där Google förstås blir vägvisaren, i bokstavlig mening varannan sajt vi besöker. Vi googlar till lokaltidningen och googlar vidare till vår bank och sedan till favoritbloggen och sedan efter ett middagsrecept, och tänker inte ens på vad vi gör: varannan sajt vi besöker blir ju därmed Google. Det var inte för inte som Google blev banbrytande med sin design av webbläsaren Chrome, där man var först med att ta bort de separata fönstren för adress och för sökning. Det blev ett och samma. Att skriva in ”Expressen” och trycka retur och välja den första träffen blev alltså ett vanligare beteende än att skriva in expressen.se och trycka retur. Även den som råkade skriva Expresssen eller Exprssen fick Expressen som första resultat, och frågan är om det går att uttrycka sökmotorns oerhörda kraft tydligare än så:
Ett slarvigt kommando i ett sökfönster blev bättre för vardagsanvändaren än ett exakt kommando i ett adressfönster.
Och Facebook då? Där är visionen om länken en annan. Den rakt motsatta.
Facebook hatar länkar. Det vet var och en som publicerar sig på Facebook, och vill erbjuda tre eller fyra möjligheter att läsa vidare.
Det blir fult. Det blir otympligt. Det skapas en automatisk förhandsvisning under själva texten, långt bort från länkens textuella sammanhang. Och Facebooks algoritm exponerar dessutom innehåll med länkar i mindre omfattning än innehåll utan länkar. I publicistisk och internetfilosofisk mening är det givetvis upprörande, men ur Facebooks synvinkel är det logiskt:
Facebook vill ju bli internet. Facebook vill ju att vi gör allt hos dem – umgås och bjuder in till fest och tittar på videoklipp och läser ”instant articles”. Att vi aldrig någonsin går därifrån, kort sagt. Då är varje länk att likna vid en dörr på ett casino: en väg ut. Sådana ogillar casinoägaren.
När vi diskuterar hur vi ska förhålla oss till länken är det alltså viktigt att komma ihåg att detta är en helt central fråga för internets framtid – i politisk och affärsmässig mening, men sannerligen även i ideologisk och kulturell. Uttalar man sig i frågan bör man därför noga begrunda vilken ståndpunkt och vilken taktik man vill förknippa sig med, eller ännu tydligare: säg mig vad du förstår och vad du tycker om länkens roll på internet, och jag ska säga dig vem du är.
