Läste Katarina Bjärvalls nya bok ”Vill ha mer” i går. Recensionsdag inom kort. Ni kommer att höra talas om den överallt.
Ett av reportagen handlar om en familj i Gudhem i Västergötland, som lever i princip helt självhushållande. Jag läser. Det är mina trakter, och gradvis märker jag att jag känner igen berättelsen.
Just det! Detta är ju familjen som köpte det fårnät jag gjorde i ordning sommaren 2004!
Låt mig berätta: Sommaren 2004 bodde jag en vecka på min fasters och farbrors gård, släktgården. Jag umgicks med farmor och farfar och morfar, och var i slutfasen av att skriva min bok Ordlekar, som man kan läsa mer om under ”Texter” här ovan.
Jag hade dessutom bett om en arbetsuppgift. En fysisk uppgift att ägna förmiddagarna åt. Det blev att reda ut och ordna till begagnade fårstängsel, som skulle säljas för två kronor metern till en självhushållande familj i Gudhem, som skulle betala med ägg. Familjen i Katarina Bjärvalls nya bok, givetvis!
Jag får den där lilla, lyckliga känslan av sammanhang och samband.
Det blev en text av det där fårnätsrullandet också, en text om vilket pris man kan få betala om man försöker ha en alternativ livssyn i praktisk eller intellektuell mening. Den här:
RUTOR
Ensam rullar jag upp det begagnade fårnätet i motlutet. En tyngd i ena änden, och så med sparkar och knuffar framåt. Undersöker kvaliteten, mäter och godkänner, stegar upp och kasserar. Knipsar av med hovtång, gör två rullar av en. Två kronor metern kan man sälja ett begagnat fårnät för, vet jag.
Den ännu otränade fårhunden springer sig trött för att försöka förstå hur nätet kan rassla sig fram på marken kanske tio eller tjugo meter från mig. Mönstret har blivit oregelbundet. De starkaste tackorna har tryckt igenom huvudet, för att få se världen utan rutor. Det är bara att pressa huvudet framåt tills det fastnar; den mjukt böjliga metallen ger i alla fall efter lite.
Världen utan rutor! Visst kan man få se den – men då får man acceptera att man inte kan röra sitt huvud som man vill.
De har det precis som vi, de små liven.
