Jag vaknar 06.15. Vet att taxi till flyget hämtar 08.45, jag måste flyga inrikes i dag vilket jag i och av princip annars helst inte gör. Det är precis att det kan gå – om jag tar min vätskedrivande medicin på fastande mage och rör lite på mig, så kan jag hinna gå på toa de fem-sex gånger jag behöver för att medicinen ska göra sitt jobb och rensa kroppen från överflödig vätska.
Tar medicinen.
Kollar mobilen. Flighten inställd, jag är ombokad till en TIDIGARE flight. Medicinen är redan svald. Gör matten. Inser att jag som tidigast kan vara medicinskt processad vid boarding. Bokar av taxin, tar bilen i stället, för att kunna stanna och pinka i vägdiket på väg till Sturup. Så blir det också. Går sedan tre gånger i snabb följd på flygplatsen, tack och lov är planet lite sent, och jag får således inte det där panikläget när jag är fastspänd under uttaxning och takeoff och inte kan gå på toa – för de här två medicinerna som jag tar, de är inga lallare. De har varit med förr. När de säger att det är dags, så är det dags. Jag brukar alltid vid tveksam tajming noga informera flygvärdinnorna – om vi blir sittande och inte kommer iväg, så måste ni göra ett undantag för mig. De brukar vara tacksamma för det.
Ja, den här kroppen har verkligen ballat ur på en rad intressanta vis. Min aptit är ju ett kapitel för sig – hittills i dag ett antal leverpastejmackor, apelsinjuice, äppeljuice, svart vinbärsjuice, te, en stor pommes från McDonalds, en cola, en låda ”solfrukt” från Pressbyrån, ett rejält lass California rolls, och en skål miso. Detta är så så underbart. Jag förstår inte hur jag ska kunna vänja mig tillbaka till en normal människas ätande sedan.
Den som kommer och ser ”Min nästa lever” på torsdag – det är dags att boka biljetter nu om ni vill ha hyggliga platser! – kommer att få höra mer om det här. De bisarra symtomen är de som ger bäst möjlighet till… teatral utlevelse.
