En helt vanlig dag

I går: Samtal med gammal viktig vän om en gammal viktig gemensam erfarenhet, om våra skilda synsätt, om vår lojalitet mot varann trots det. En absolut känsla av ”detta är viktigt på riktigt”. Sedan: ett besked om cancer hos en annan person som jag alltid har tyckt mycket om. Bra prognos – men ordet i sig! Det jävla ordet! Sedan: ett mejl från en vän som behöver vara sjukskriven för en ackumulerad känslomässig trötthet eller begynnande depression efter några år som har krävt så mycket. Mitt i det, en annan ljuspunkt: besök hos min roliga, smarta samtalsterapiperson – ni minns att jag berättade det, att jag skulle testa tio gånger? Jag är kanske halvvägs nu, och hela projektet roar mig kungligt. Det passar säkert alla självupptagna människor, men… jag tror att jag kanske lär mig ett eller annat också, som jag kan ha lite nytta av i livet.

Och just det, jag skrev lite artiklar också, och gjorde en kyckliggryta, och hämtade på dagis, och förberedde en intervju som jag ska göra med forskningschefen Karin Johansson Mex på Malmö Operagrill på måndag, och hanterade lite papper och administration. Det var… lite mycket. Men jag sov fasligt gott sedan. Dock inte lika gott som den toksnarkande dansken i grova arbetskläder som lite otippat sitter i denna förstaklassvagn på X2000 genom Småland. Ska intervjua en författare i dag, en mycket speciell författare, men höjdpunkten på min dag kan möjligen inträffa 11.30 då jag ska äta en medhavd kall hembakad bit pizza med getost och bresaola. Bästa tågmaten.

Kontemplerar andra saker – den tröttande närmast religiösa ungdomsdyrkan som väl gissningsvis är anledningen till att Annie Lööf blir ny centerledare, det totalt rimliga i att en rektor polisanmäler en straffmyndig elev om han får kännedom om brott (ett piratkopieringsfall i Göteborg), det totalt rimliga i att ansvariga utgivare tar utgivaransvar för allt de ger ut, det totalt rimliga i att värva Mikael Stahre som tränare för Blåvitt och en massa annat. Och så övar jag mig i att inte skriva om riktigt allt.