I ett radioinslag från invigningen av Kosterhavets nationalpark hördes Sveriges konung tala. Man fick höra tre-fyra meningar ur hans invigningstal. Man hörde då att han inte vet vad ett naturum är, utan tror att det heter naturrum. Ytterligare något ganska vanligt ord, som också brukar missförstås en del, missade han.
Detta är exakt sådant som en kung ska vara skitbra på. Hålla ett tal. Ha språket i fickan. Kunna inviga saker. Vägleda genom lite stela situationer genom en självklar auktoritet och värdighet.
Varje gång jag ser och hör kungen framträda så tänker jag två saker:
1. Han är ett levande bevis för det faktum att det är problematiskt att ämbeten går i arv.
2. Monarkins popularitet hos folket antyder att monarkin är osårbar i Sverige – för om den överlever den här kungen, då tål den vad som helst.
Det är tuffa tider för en republikan.
(Artikel i GT om invigningen av nationalparken finns här.)
Det är också problematiskt med (får inte säga inavel, får inte säga inavel) med en uppväxt som innebär att det tar väldigt lång tid att mogna och bli vuxen.