På en annan fest, hos min syster och hennes familj, i lördags, träffade jag några av hennes vänner som hade läst ”Hemliga pappan”. De kommenterade enskildheter på ett sådant där sätt som verkligen är generöst mot den som har skrivit. Uppmärksamt, personligt formulerat beröm.
En kille kom hit från Serbien för tre år sedan, gifte sig med en svensk tjej och flyttade in på samma gata som syrran. Han pratar imponerande svenska. Han hade läst den. ”Den passade mig, man kunde ta lite i taget, komma tillbaka en vecka senare och ta lite till utan att vara ute ur känslan”, sa han och gick i väg och vaggade sin niomånaders kvällspigge son.
Det var inte förrän jag var på väg hem som jag kände vad hans reaktion var värd: Boken når tydligen även en man från Serbien som helt nyligen har lärt sig det språk på vilken den är skriven. Fantastiskt.
Jag minns att jag ofta tänkte det 2006: Jag kommer aldrig igen att få till något som ”Hemliga pappan”. Då kunde jag bli lite ledsen över den tanken. Inte längre. Det känns bara som en riktigt fin sak att få ha varit med om.
Och det jag gör nu, med ”Google-koden”, är så radikalt annorlunda att jag inte tror att jag känner något behov av att jämföra processerna eller resultaten.
visst är det fint 🙂