Min mellanstadielärare har dött. Vi begravde henne i dag. Det var en borgerlig begravningsceremoni, och det var den första jag har fått vara officiant för. Jag är enormt tacksam över att ha fått göra detta, och alldeles varm av att ha fått lära känna Anna-Karins familj. Så fina, så sammansvetsade. Och två barnbarn som är så väldigt lika sin mormor.
Det känns som om i dag är en dag jag aldrig glömmer. Som om vi tillsammans som var där gjorde något djupt meningsfullt genom att inte bara sörja någon som har dött, utan också fira någon som verkligen har levt.
Det finns egentligen tusen små saker som jag vill berätta om från i dag, hjärtat svämmar verkligen över, men… det får räcka så här.
Hon hette i alla fall Anna-Karin Erlandson. Och hon var min bästa bästa lärare.
