För ett par helger sedan läste jag Ulf Lindes memoarer. En typ av bok som man kanske inte precis snubblar över om man inte jobbar på en kulturredaktion. Och hade inte en kollega med viss värme rekommenderat den hade jag aldrig fått för mig att ta i den.
Vilken tur att det ändå blev så! Ulf Lindes bok är mästerlig, den bästa sortens memoarberättelse. Styckvis, infallsvis, händelsevis. Lagom omfångsrik för att inte verka varken grund eller för omfattande och därmed anspråksfull. Så om någon mer än jag tror sig omedvetet längta efter ett slags bildningsresa i 1900-talets svenska konstliv, ja, då är det här boken att läsa.
Tor Billgrens fina radioporträtt av Linde finns här. Lyssna på beskrivningen av hans amputerade ben, som han inte alls saknar. Det är rätt märkvärdigt, alltså i positiv mening.
Och boken, alltså, jag skulle kunna blogga ”Dagens Ulf Linde-citat” i flera veckor. Han skulle då framstå som jag tror att han kanske är: Oerhört kunnig, kärvt egensinnig, en smula anakronistisk och, ibland, något alldeles otroligt dryg. Recensenter som har haft den dåliga smaken att kritisera en av Ulf Lindes tidigare böcker har presterat ”fuskverk”, medan de två han hittade som var positiva däremot var ”genomarbetade”.
Utmärkande för de hastiga recensioner av medmänniskor som boken till stor del består av är Ulf Lindes mer eller mindre lyckade försök att beslå vederbörande med obildning. Om sådana försök misslyckas är vederbörande en bra människa. Sällan annars.
Linde har umgåtts mycket tätt med de konstnärer han har tyckt om. Om han då har känt dem i rollen som kritiker, mecenat, institutionsföreståndare tycks inte ha spelat någon roll för honom. Han upplever sig som en man av obruten integritet ändå.
Okej, några citat nu då:
”Det fanns något av underskön skorpion i honom.”
”Om man har en sjukdom skall den behandlas med en annan.”
”Hon var egentligen oändligt charmfull, hon hade stor humor, hon hade allting utom detta att hon aldrig kunde lämna en ifred; som en stekel som borrar in sin vilja i ens egen kropp för att man sedan ska föda hennes idéer.”
Boken, själva det fysiska föremålet, är förresten suveränt formgiven av Jan Biberg.
Blir sugen på att läsa den.
Den är ju dessutom så beskaffad att man kan gå in och ut ur den, och kan ha stor behållning även om man inte läser allt. Kanske till och med mest behållning på just det sättet.
Gillar också boken, även om den blir lite – kokett ibland. Men det är väl svårt när man skriver om sig själv. För övrigt har Linde skrivit ett mästerligt förord till den Oscar Levertin-samlingen som gavs ut för något år sedan. Där visar han upp både sin kunnighet och stilistik.