Goda Nyheter är här, förresten, antologin med årets 22 bästa journalistiska texter. Jag har väl skrutit om min medverkan ett tvåsiffrigt antal gånger vid det här laget – så nu, när jag har läst de andra 21 texterna, kan det vara dags att pusha för dem.
Boken är så himla bra. En del texter är fullständigt enorma. Zaremba förstås, men också en text som jag nominerade (och är säker på att andra också nominerade), nämligen Elsa Hahnes reportage från New Orleans efter stormen.
Elsa Hahne kände jag som barn. Vi var båda med i en gameshow för barn som hette ”IQ” och som spelades in i Umeå. (Jag är, har alltid varit och kommer väl troligen också att förbli en jävla linslus.)
Detta var runt 1990. Vi gick i åttan, och man hade brevvänner. Märkligt nog har jag fortfarande kontakt med ett par av de personer jag träffade där, under ett par korta inspelningsdagar på tv-huset i Umeå för sexton år sedan. Elsa Hahne är inte en av dem, men jag minns ju hennes ovanliga namn.
Reportaget, i sig självt skäl nog att köpa den här pocketboken, berättar Elsa historien om hur hon och hennes man, medan hon själv är gravid, måste lämna allt de äger och har och ta sig vidare. Exemplet som berättelsebärare, det är klassiskt. Sentimentalt, men inte smetigt. Nära, men inte utan perspektiv. Läs om du får chansen. I övermorgon ska jag förresten på releaseparty för boken. Ska bli jättekul.
