I kväll har jag varit i Eksjö. Ett gäng privatpersoner gick ihop med ett gäng företagare och skramlande ihop femtio papp till Rädda Barnen runt ett evenemang: en föreläsning som jag gjorde. De hade ordnat det så otroligt fint. Allt var fint. Reklamaffischerna, ljusstakarna, scenen, det nyinköpta headsetet. Och människorna i Eksjö som kom dit. Vi tittade på Rädda barnens internationella reklamfilm, ni vet, den där gränslöst outhärdliga, och jag föreläste om mina vanliga grejer, men pratade lite mer om vikten av att orka titta rakt på komplicerade och tunga saker för att kunna förbli en vettig medborgare och människa. Vi lipade lite, och sedan lite extra efteråt, jag och två kvinnor som är fastrar till min bäste vän som dog när vi var tolv. Hans familj var småländsk.
Vet ni, när jag drog igång det här projektet – att sälja svindyra föreläsningar för att skänka varenda spänn till Rädda Barnen – så var det en del människor, inte så många, men några ändå, som hade mage att ha synpunkter på det. Att jag ägnade mig åt self-promotion. Att engagemanget då, antar jag, underförstått, inte skulle ha varit genuint från min sida. Detta var alltså jättefå personer, typ två-tre stycken, ingenting, en spott i havet om man jämför med allt bra det födde, engagemang som skapades på massor av håll, andra som inte heller är läkare och kan skänka handfasta dagsverken utan får hitta på andra sätt… Men jag skulle ändå vilja be de där få personerna att verkligen verkligen dra åt helvete. Jag satte mig över det när det hände, men nu, efter vad jag var med om i kväll: Dra åt helvete med er.
Och ni andra: nu har sådana här Rädda barnen-gig ordnats två gånger, och det finns ytterligare en konkret förfrågan. Men erbjudandet kvarstår. Jag kommer vart som helst i världen och föreläser på ett evenemang som du ordnar eller väljer, står för alla omkostnader själv, och du betalar 50 000 till Rädda barnen. Precis så enkelt är det.
