Av mina ej förvärvade färdigheter, alltså sådant som jag kan utan att direkt ha lärt mig det, sådant som jag tycker mig kunna göra automatiskt, så är min förmåga att hitta den överlägset bästa.
Alltså, det kan inte sägas mer ödmjukt än så här: Jag är fruktansvärt bra på att använda mitt lokalsinne.
Jag kan ha varit i ett hus i Dresden för åtta år sedan. Ett hus i Goodland, Kansas. En gränd i Jerusalem. Har jag varit där en gång så hittar jag tillbaka. De fåtaliga gånger som jag har missat minns jag väl. De grämer mig.
Det är också så att jag kan ta en instruktion muntligt, och memorera den. Det funkar. Det är också så att jag kan ”känna” i alla städer som åtminstone liknar ett västerländskt snitt vartåt de olika kompasspilarna ska peka. Jag ”känner” var torget är i förhållande till stationen i förhållande till kyrkan.
Lite känns det som om att jag besitter en förslösad talang. Tänk om hittandet är det jag är bäst på i hela världen. Skada då att jag är för lat för att bli orienterare, att jag inte ville göra militärtjänst. Jag hade kanske kunnat göra lite nytta med detta, för någon annan än mig själv.
(Och med detta resonemang avslutat så kan jag drömma ett tag till om att jag egentligen kunde blivit bäst i världen på att spela ytterback i en rak försvarslinje med extrem känsla för glidtacklingar och offsidefällor. För jag har ju aldrig prövat.)
