Efteråt

I dag är det söndag, och några dagar sedan jag i sällskap med de skickligaste och snällaste vänner och kollegor man kan tänka sig satte upp performanceföreläsningen ”Min nästa lever – en transplantationsmonolog på liv och död” på Lunds stadsteater.

Jag försöker minnas allt.

Det var massor av människor där som jag kände sedan tidigare, många många som sa fina saker och som hade rest långt. Vad som gjorde starkast intryck? Vet inte. Kanske kvinnan i knappa sextioårsåldern som sa:

”Jag ska göra en exit snart, och skulle gärna ge dig min lever, men jag vet inte om det är möjligt, för detta ska ju ske utomlands.”

En ”exit”?

Hon skulle alltså åka till en självmordsklinik i Schweiz. ”Men jag menar det. Jag vill ge den till dig. Jag ska fråga dem, det kan ju inte vara första gången de får frågan.”

Jag kramade henne och önskade lycka till. Jag visste liksom inte vad annat jag kunde göra.

Under dagen tänkte jag mycket och kände lite. Jag försökte hålla det så, för att det skulle bli så bra som möjligt. Kvart över sju stängde jag om mig i den lilla logen och la mig på soffan. Gick igenom mina två små ritualer som jag sparar till väldigt speciella tillfällen, och märkligt nog fungerar de. Det är nog mer än två år sedan jag använde dem senast. Det gäller att inte ladda ur dem.

Med sju minuter kvar tog jag på mig mina kläder, hällde upp ett glas vatten och gick bakom kulisserna till andra sidan scenen. Fick mitt headset, ställde mig på huk, skrattade lite för mig själv. Shit. Nu gör vi detta. Såg till att andas och sjunga med lite i ”I let mine go”, när bandet började spela.

Under tiden oroade jag mig inte för NÅGONTING som inte var mitt ansvar. För jag VET att Jakob och Elin inte kommer att missa. Tanken slog mig inte ens.

Väl ute på scenen försökte jag komma ihåg att inte njuta. När jag hade mina pauser, då bandet spelade, satt jag och lät aktivt bli att lyssna på dem. Jag gick igenom vad jag skulle göra direkt efteråt i stället, och det fortsatte jag med ända till applådtacket. Det var teoretiskt sett en helt fantastisk stund, ”Where the streets have no name” dundrade ut i lokalen, scenen badade i rött ljus, 350 människor stod upp och applåderade… Men det gick inte alls att ta in. Jag tänkte bara: ”fyra sekunder här, och så över till andra sidan, och så fram och buga med musikerna, och så ut, och så in igen”.

I lobbyn fick jag hundra kramar. Det var fantastiskt. Vänner och familj var där, men också en tjej i tjugoårsåldern med samma diagnos som jag, som hade rest från Göteborg, och en man från Västerås som hade sett mig föreläsa en gång tidigare och ville se mig igen. Otroligt.

Men inte förrän vi hade lastat ut och fyllt bilen med blommor och skräp och allt annat som skulle hem, och jag skulle till att stänga bagageluckan sa jag till Elin och Lisa som råkade vara där just då: ”Vi nailade det va?”. Då fick jag ett par kramar till.

Sedan körde jag de tre minuterna hem, och vid Lunds nation brast det. Då grät jag en aning och liksom segerjublade lite för mig själv.

Att det ändå GICK.

Väl hemma i köket gjorde Lisa te och packade upp bukett efter bukett. Sedan satt Elin och Jakob och Lisa och Jakobs kameraman Omar där och pratade och åt chips som jag hade fått av Mim medan vi drack fläderdryck från Kivik – det blev en del över, trots att vi bjöd hela teaterpubliken efteråt. Jag hade nog tagit i lite i beräkningarna av hur mycket som behövdes.

Nästa förmiddag åkte jag till Stockholm för årets sista vanliga gig. Jag la alla de fyra timmarna på att svara på meddelanden och mejl från kända och okända.

Jag är jätteglad för hur det blev, tacksam för allt.

Och nu får min nya larmtelefon gärna ringa. Den får komma när den vill, min nästa lever.