Tar bussen hem vid elvatiden efter Doc Lounge och har hunnit gå en sväng utmed Bergsgatan, min favoritgata i Malmö tror jag. Köpte choklad, frös om huvudet. Och kände mig så extremt syresatt av den fantastiska film vi såg. Läs mer om den här och här.
Vi hade en kort efterdiskussion, kanske en kvart, där filmaren Torgny Schunnesson och jag kastade fram lite idéer och reaktioner på filmen tillsammans med publiken, som var fler än femtio men färre än hundra. Jag gjorde det till mitt uppdrag att hamra in frågans charmiga och jobbiga komplexitet. För den som ser ”Rip” kan inte gärna tycka något annat än att precis all upphovsrätt ungefär är lika bra för mänskligheten som stålhättorna varit för demokratin.
Men principer har man mer nytta av i svåra lägen än i solklara fall. En glad och vänlig tant som jobbade med copyrightfrågor i USA fick en fråga i filmen, en fråga om hur stort det upphovsrättsbrott hon just hade sett i en remix-artists arbete var.
Svaret var genialt. Det fångade allt. Hon sa: ”It depends.”
Och så är det ju! Precis så är det ju! All juridik handlar om det: Bedömning, riktning, tolkning. Vi ropar alla – jag också ibland – efter något slags perfekt lösning som ska garantera alla relevanta rättigheter samtidigt som kulturen blir riktigt lättillgänglig och kulturskaparna rimligt sörjda för. Någon sådan lösning finns inte. Komplexiteten visar det.
På så vis får den stora och tankemässigt så extremt spännande och utmanande frågan om intellektuellt arbete, konstnärlighet och immateriell rätt ännu en dimension:
Den börjar framstå som ett av vår tids riktigt stora filosofiska problem. En klassisk tankegåta. Och det är särskilt elegant ordnat att ingen enskild analytiker kommer att tillskrivas äran av det slutliga teoremet – just eftersom något sådant förmodligen inte finns.
Att det inte finns någon perfekt lösning låter rimligt. Men den inställningen bygger man knappast utveckling på.
Faktum är ju att utgångspunkten, dagens situation, inte heller den är perfekt.
Oavsett vilken ”sida” man förespråkar kan man knappast vara nöjd med hur det ser ut idag.
Nej, det riktigt sorgliga är ju att upphovsmännen alltid har suttit i kläm med kassa avtal och så vidare. Och så kommer revolutionen, äntligen! Och vad händer då? Upphovsmännen hamnar mer i kläm än någonsin…
Andreas, jag anar ett byte av ståndpunkt hos dig här!
Filmen är grym, inte sant?
Är inte en del av problemet det att man blandar ihop Skapande (där upphovsrätt oftast bara pajar till det och där delande är helt centralt) med Spridande (där upphovsrätt är ett sätt att göra det möjligt för Skaparen/Spridanderättsägaren att leva och där själva delandet ses som en ekonomisk transaktion, inte som en kreativ handling)?
En annan del är väl att Skapare och Spridare sällan är samma person eller organisation och att upphovsrätten i högre grad har ett Spridar-fokus än Skapar-fokus?
Äsch, det är virrigt detta.
Principer står mot principer, som du säger.
Men man kanske borde satsa på att ta fram flera parallella lagar och lösningar, istället för att cementera en existerande som inte passar någon särskilt bra (annat än för multinationella jättar)?
En som passar skapande och skapare.
En som passar spridare.
Fast nu undrar jag om det ens går att separera dessa?
Och sen har vi ju konsumenterna också…
Ja, jösses.
Keep on
Byte av ståndpunkt, nej det kan man nog inte säga. Jag har alltid varit in it for the upphovsmän. Men: I går lärde jag mig mer om vidden av vansinnet i många av de gamla avtalen.
Det finns enorma reformbehov. I en värld där många resignerar och säger ”det finns ingen annan lösning än att släppa allt fritt åt alla alltid”, så vill jag säga: Det tror jag visst att det gör. Och jag tror att det samhälle som inte sätter i system att värdera intellektuellt och konstnärligt arbete gör sig självt en enorm otjänst, vars effekter det tar tid att se.
”I en värld där många resignerar och säger “det finns ingen annan lösning än att släppa allt fritt åt alla alltid”, så vill jag säga”
Som tidigare sagt måste man dock inse att dessa röster om att ”släppa allt fritt” inte i grunden är en protest mot upphovsrätten i sig, utan snarare mot det monstruösa sätt som den har expanderat de senaste 50 åren eller så.
Det är absolut hög tid att debatten började fokusera på hur upphovsrätten ska reformeras för att uppfattas som legitim i folks ögon. Jag tror nämligen inte att den respekt för konstnärligt och intellektuellt arbete som du talar om har någon chans att återvända innan vi får en upphovsrättlagstiftning som stämmer överens med folkets intuitiva rättsmedvetande.
Det var en underhållande och lärorik film, och det är roligt att den visades på finsk statstelevision häromveckan (jag ser väldigt sällan på finsk statstelevision, nu såg jag det på deras hemsida). Men håll med om att slutet var mer än lovligt Michael Moorskt? Nästan som en remix av slutet på Sicko.
Colldén: Det är vi helt överens om. Glappet mellan det allmänna rättsmedvetandet och lag och rätt är alltid ett problem; särskilt mycket i det här fallet.
Philip: Leve YLE! Bra jobb där av inköparna. (Och ja, jag hade också klippt slutet annorlunda… Men det kan jag ju också göra om jag vill…)