Rädslan att vara alltför anspråksfull är central för varje skandinav. Särskilt hos dem av oss som… tja, har en tendens att vara rätt anspråksfulla.
Under en vecka av intensivt arbete i Australien och Singapore har jag haft ändlösa diskussioner med den person som kanske kan sägas vara den mest betydelsefulla coach eller mentor jag har i rollen som talare och konsult och så. Han är amerikan, vilket innebär att han har ett visst sätt att förhålla sig till the corporate world, till Silicon Valley, till språk, till journalistik, till manligt och kvinnligt, till talekonst, till politik. Många som känner mig skulle nog säga att jag är ganska amerikansk; jag har en teori om att alla svenskar antingen är mest britter eller mest amerikaner i sin relation till anglovärlden – mat, kultur, accent och smak brukar liksom komma i kluster. Och tänker man så, så är jag med kristallklar tydlighet amerikan. Jag har inget emot starka känslouttryck och livet extra allt heller.
Ändå kände jag ett visst motstånd när han föreslog en övning:
Hur gör vi för att hitta en formulering som kan vägleda oss i våra yrkesmässiga val den närmsta femårsperioden? Vad, exakt, är det vi vill åstadkomma? Hur identifierar vi sidospår som riskerar att stjäla energi och uppmärksamhet från det som är den verkliga viljan och passionen?
Det visade sig att detta var precis vad jag behövde.
Det tog nog två dagar av vändande och vridande. Rick frågade och frågade, styrde hela tiden mot ”vad”, själva kärnan, bort från ”hur”. Som när jag försökte med ”skriva texter som” som en inledning. Nej. Det är svaret på hur du ska göra det. Vad är det du ska göra? Vilket är ditt ”call to action”? Vilket är ditt ”purpose of impact”?
Ja, jag vet. Det är ord som så otroligt lätt kan låta floskulösa. Jag fick ta mig förbi det bara.
När jag stod och rakade mig en morgon i Sydney kom jag på en mening, ett mission statement, en vägledande formulering, tillräckligt nedkokad och koncis.
Vad är det du gör, Andreas?
Jo, detta: I’m educating for digital equality.
I en sådan mening ryms precis allt det jag vill åstadkomma när jag går till jobbet, det vill säga maktgranskande journalistik, eller talarframträdanden, som syftar till att ge människor rätt redskap att förstå den digitala revolutionen och vara fullvärdiga digitala medborgare. Den håller fokus på pedagogik före polemik, den har ett kristallklart demokratisyfte och ett slags jämlikhetsmål. (Jämlikhet, eftersom det jag gör är till för den som inte vet – det är en hederssak för mig, att aldrig någonsin skriva eller tala för att impa på kolleger eller andra personer med liknande specialintresse, så där som åtta av tio musikkritiker gör.)
Fluffigt, men… konkret. Jag ska gå omkring och tänka att ”educating for digital equality” är vad jag sysslar med ett tag, och se vad som händer med mina val.
