Ingen metafor är bättre för att beskriva dagstidningen än torget.
På ett fint torg träffas människor för att prata. För att umgås, protestera, göra revolution, hålla fest, ta en gruppbild, göra affärer, köpa och sälja prylar och idéer. Ett torg är stadens mitt och den bästa platsen i alla städer värda namnet.
På ett torg är man dessutom väldigt fri. Får jag inte tigga här, så är det inget torg. Får jag inte spela musik här, så är det inget torg. Och så vidare.
Kanske är det den här idén, den här vackra metaforen, som har fött idén om att medierna ska kunna vara en tummelplats för allt. Ett fullständigt obegränsat gräl, där man i kommentarfält eller insändare ska kunna ge uttryck för precis vad som helst. ”För om man inte tillåter det”, hette det i diskussionerna för tio år sedan, ”så kommer samtalet att flytta”.
Så blev det inte.
Det vill säga: jo, det blev det ju, om vi talar om det där obegränsade flödet av repliker, den där i och för sig charmiga kakofonin av röster. Den finns numera på andra platser online, mest Facebook förstås. Och hur blir det då där? Ibland, i stängda och välkontrollerade grupper med hängivna moderatorer, så blir det bra. Ibland, i öppna miljöer där ingen riktigt tar ansvar, så blir det så här, fångat av internetforskaren och aktivisten Marcin de Kaminski:
För mig är det självklart vilken roll dagstidningen bör ta i den här utvecklingen. Dagstidningen ska presentera det redigerade samtalet. Dagstidningen ska beställa debattartiklar, och stryka ner dem till klarhet. Dagstidningen ska beställa kulturtexter, och processa dem tillsammans med skribenten tills de får ett särskilt värde bortom den i och för sig värdefulla och intressanta bloggtexten eller Facebooktråden.
För inte så väldigt länge sedan publicerade vi på Sydsvenskan två artiklar på kultursidan samma dag, som skrevs för att vara varandras motpoler. Vi hade ett morgonmöte, min kollega Anders Mildner var vid detta tillfälle inne och jobbade hos oss, och vi märkte att jag lutade åt att det kunde vara rimligt att göra det som Expressen då hade gjort, nämligen att kartlägga och namnpublicera näthatare, medan Anders lutade åt att skälen att låta bli övervägde.
Vad händer, sa vår redaktör, om ni försöker renodla era argument åt varsitt håll?
Vi gjorde det. Ingen av oss är ju så väldigt dogmatisk, så vi skrev nog ganska måttfulla texter båda två – men utifrån motsatta grundhållningar.
Det blev väldigt bra i tidningen, tyckte jag, men framför allt blev det väldigt uppskattat av läsarna. Jag tror att de uppskattade den nästan övertydliga pluralismen, men också det överblickliga och sammanhållna:
Vi erbjöd ett redigerat samtal.
Vi var inte dogmatiska åt något håll.
Vi testade argument.
Vi skrev inte i första hand för den som höll med eller ville invända, utan för att öppet och nyfiket vända och vrida på problematiken.
Var det opinionsbildning som Anders och jag sysslade med? Javisst, det var det, och så ska det vara på en kultursida. Men – och nu kommer något som jag tycker är centralt:
Om en opinionsbildande text ska lyfta högre, så behöver den innehålla så mycket pedagogik och tydligt exponerade tankeled att den dessutom kan tjäna som underlag för opinionsbildning.
I min dröm om den nya tidningen – som man kan läsa om i tre tidigare blogginlägg här på sajten, ni hittar dem lätt – är vi långt mer pedagogiska än tidigare med vad som är ”news” och vad som är ”views”.
Och vi hanterar våra ”views” med redaktörskapets särskilda hantverkskunskaper: vi erbjuder en redigerad tidning. Det är vårt mervärde.
