I går bloggade jag om en konkret idé, på en gång självklar och radikal, för att göra mediernas roll och journalistikens former klarare. Läs det först, om du inte redan har gjort det, det här inlägget blir obegripligt annars.
En extremt komplex och ofta smärtsamt förenklad fråga, som ingår och är helt central i en sådan här omdaningsdiskussion, handlar om läsarmedverkan och läsarinteraktion. Om jag får göra precis en sådan där smärtsam förenkling så kan man säga att debatten initialt drev två linjer:
1. Vi kan inte hålla på och efterkommentera våra texter i dialog med läsare, som bara häver ur sig en massa irrelevant och aggressiv skit på våra sajter. Det hinner vi inte, och dessutom lär det ju bli helt jättejobbigt. Stäng och släck.
2. Om vi bara själva är på plats i kommentarfälten och diskuterar ödmjukt och öppet kommer vi att få en fantastisk samtalskultur som verkligen på alla möjliga sätt kan berika journalistiken, och de fåtaliga trollen kommer att motas bort av alla anständiga deltagare.
Den första hållningen är inskränkt, elitistisk och bakåtsträvande.
Den andra hållningen är naiv, naiv och naiv.
I dag har nästan alla medier gett upp kommentarfälten, så som de såg ut förr. Det går helt enkelt inte att hålla öppet – varenda notis kapas av heltidsarbetande rasister och hatare som med obegriplig frenesi ger sig på allt och alla.
Så här ser det ut globalt. Det funkar helt enkelt inte utan någon form av förstärkning. Facebookinloggning hjälper lite, registrering hjälper lite, diskussion direkt på Facebook som modereras minut för minut hjälper lite.
Inget fungerar helt och fullt.
Men viljan att samtala, den finns. Kunskapen hos allmänheten, den kan tas till vara. Nyfikenheten på hur redaktionen resonerar, den är värd att ta på allvar.
I den nya dagstidning jag skissar på måste man begrunda detta. Det finns två tydliga sätt:
1. Man låter stora delar av samtalet äga rum före en första publicering i en fråga. Vad vet vi? Vad vill vi veta? Vad borde vi kolla? Vilka hypoteser kan vi ställa upp?
2. Man låter interaktivitet ske under begränsade och hårt modererade former under begränsad tid. Chatten är ett utmärkt redskap. Under en timme finns person X tillgänglig för samtal. Kom dit. Trollkommentarer sorteras bort innan de visas, och stör således inte de seriösa deltagarna.
Det hårdaste jag har sett i termer av moderering tillämpas av kollektivet runt podcastnätverket This week in technology i USA. Då deras program direktsänds erbjuds en enkel IRC-chatt, som modereras av ”superanvändare”. Det råder nolltolerans inte bara mot otrevligheter, utan också mot irrelevans. Kom med en kommentar som inte rör sakfrågan, och du blir blockad.
För min egen personliga del har jag cementerat blockpolitiken. Personer som häver ur sig otrevligheter eller medvetet missförstår (eller verkar ha ett Twitterflöde som handlar om en enda sak, nämligen ni-vet-vad), blockas omedelbart. Jag har lärt mig att bedöma vilka jag sannolikt inte kommer att ha något utbyte alls av, och det ingår inte i min roll som halvoffentlig person eller journalist att vara deras kurator eller klotterplank. Den ständigt lika pedagogiske Nikke Lindqvist skriver förresten här om hur man kan göra för att dela med sig av sin blocklista.
För ett antal år sedan skrev Fredrik Strömberg – journalist och analytiker och entreprenör – en utmärkt och mångbottnad bloggtext om detta. Tyvärr, får man ju på sätt och vis säga, är den ännu aktuell. Läs den gärna.
